Invasionen utifrån

Kapitel 15

Vi sprang sista biten och kom ut på en liten åker. På andra sidan åkern så stod en liten övergiven lada. Den skulle kunna bli vår sovplats för natten. Ladudörren knarrade när vi öppnade den. Ladan var full av hö som luktade gott. Det fanns ett stort hål i taket och det stod en rostig högaffel lutade mot väggen. Eftersom ingen hade en klocka så visste vi inte vad klockan var men vi antog att det var sent på kvällen. Vi var helt tomhänta förutom pengarna vi fått med oss. Vi satte oss ner i höet och jag drog fram pengarna ur fickan.

"Det är 105 kronor totalt" sa jag när vi hade räknat klart. Pengarna låg i en hög framför oss. Tom reste sig och gick bort mot ett av fönstren och tittade ut.
"Det kommer vi inte långt på" sa Elin och la sig ner i höet.
"Nä, men vad ska vi ta oss till?" sa Tom med ett både oroligt och fundersamt ansiktsuttryck.

"Vi är jagade av blå snubbe i huva, vi har ingen stans att ta vägen och vi är helt ensamma i en lada" sammanfattade Tom. Han stod fortfarande och tittade ut genom fönstret. Jag sökte in fickorna efter något ätbart men vi hittade bara lite tuggummi. Om vi inte hittade mat snart så var vi praktiskt taget körda.

Vi tvingade oss att sova på saken. Höet fick vara täcke och vi la oss bredvid varandra. Det var inte så här jag hade tänkt mig övernattningen. Jag låg i mitten och jag kände Elins axel mot min. Trots kylan och hungern så somnade vi alla tillslut.

När jag somnade så drömde jag att jag befann mig på något slags super teknologiskt högkvarter. Skärmar var uppsatta på väggarna och folk satt framför datorer och knappade in olika saker. Fast något var fel. Utanför fönstren så var det moln som om vi befann oss i luften. Alla som var där inne var blåa precis som Generalen och en rysning letade sig ner för ryggraden. Plötsligt stod han framför mig. Hans vassa tänder visade sig i hans leende likt en vampyrs.

"Hej igen" sa Xavir med samma konstiga röst som innan på bussen.
"Vad vill du?" svarade jag med hård röst. Jag stirrade honom i ögonen.
"Jag vill bara prata om vårt beslut att förgöra eran art" svarade han och i hans gröna ögon lyste en glans som vittnade om oövervinnerligthet. Jag blängde på honom.

"Låt mig förklara, universum är stort, mycket stort och på vissa planeter finns det liv." "Vissa mer intelligenta än andra, men universum har en harmoni där inga avvikelser accepteras." "För allt hänger på harmoni.""Nu har eran planet gått över gränsen.""Tillsammans med Universums råd så har vi bestämt att ni ska utplånas."" Ni är farliga! Det sista skrek han ut. Efter det så började hela rummet att snurra och gunga." Allt blev svart och jag öppnade ögonen.

Runtomkring mig var ladan tyst och fridfull. Huvudet dunkade och en mening ringde i öronen,
Det var ingen dröm.... Det var ingen dröm.... Jag satte mig upp och såg mig omkring. Bredvid mig låg mina vänner och sov tyst. Generalen var inte här iallafall. Hur var det här möjligt? Höet var hårt och inte lika inbjudande som innan. Jag la mig ner igen och tittade upp i taket. Taket var mörkt utom hålet i taket. Ögonen ville inte falla ihop. Tillslut så stängde jag ögonen och med huvudet fullt av oroliga tankar och föll i sömn.

Förlåt för dålig uppdatering. Har haft lite fullt upp