Invasionen utifrån

Kapitel 13

Sen gick allt fort. Xavir lyfte pistolen och vi hoppade åt sidan men dom andra männen tog oss i ett järngrepp. Men Elin slet sig loss och knäade min fångvaktare i magen. Han tog sig om magen och föll omkull, helt lealös. Xavir och de andra stod förundrade i några sekunder och det räckte för att Tom också skulle kunna slita sig loss och vi sprang iväg. Xavir avlossade ett skot mot oss. En röd liten stråle träffade väggen bredvid oss och småstenar regnade över oss. Han svor och sprang efter oss. Jag sprang som jag aldrig sprungit förut. Vi sprang och sprang och männen sackade efter. Tillslut stannade dom och vände tillbaka till sin skadade kompanjon.
"Det här är inte över!" skrek Xavir innan han försvann utom synhåll.

Det kändes skönt att ha människor runtomkring sig igen nu när vi var mitt på torget.
"Vad ska vi göra nu?" flåsade Tom. Vi var helt utmattade och vi satte och på en bänk.
"Ska vi gå till polisen?" undrade Elin.
"Dom skulle aldrig tro oss " sa jag. Det skulle ju låta för otroligt om vi sa att vi hade blivit överfallna av utomjordingar. För allt pekade på att dom var utomjordingar. Eller?

"Nej, men då måste vi iallafall ifrån staden" sa Tom. Elin och jag instämde och vi bestämde att vi skulle ta bussen till mitt hus. Vi hade inte en tanke på sakerna vi skulle inhandla utan gick ombord och satte oss längst bak. Landskapet susade förbi utanför fönstret. Den här vägen hade jag ju åkt massvis med gånger så jag lutade mig bakåt mot ryggstödet och blundade.
När vi åkt i några minuter så la jag märke till en man med svart huva på raden framför oss. Han hade inte varit där innan. Jag fick genast onda aningar. Dom andra hade också upptäckt honom. Mannen i huvan reste sig upp i mittgången och vände sig mot oss. Hans ärrade ansikte såg rakt på oss.
"Vi blev avbrutna, eller hur?" sa Xavir. Vi visste inte vad vi skulle göra och jag såg upp på honom. Ur fickan tog han upp en liten display med en knapp på.
"Vid nästa hållplats så följer ni med mig annars så exploderar bussen" sa han och satte tummen på knappen. Han hade bara 4 fingrar. Jag såg på dom andra och vi skakade på våra huvuden.

"Som ni vill" sa han och tryckte ner knappen. Bussen skakade och mannen löstes upp i rök och försvann. Chauffören förlorade kontrollen över ratten och körde av vägen in i ett stort träd. Rutorna krossades och glassplitter regnade ner över oss. Vi kastades framåt. Jag slog mig i huvudet men svimmade inte. Men det gjorde Elin. Hon hade slagits medvetslös. Bussen darrade och mullrade och vi gjorde nog bäst i att sticka så fort som möjligt.

Jag nickade åt Tom och vi bar Elin ut genom ett krossat fönster. Vi kom ungefär 10 meter ifrån bussen när den exploderade. Vrakdelar flög åt alla håll. Tom höll på att bli mosad av ett av däcken. När dammet hade lagt sig såg jag att dom andra passagerarna hade också klarat sig. Det hade inte varit så mycket folk på bussen. Jag var snurrig men så upptäckte jag att vi inte var så långt hemifrån. Chauffören kom fram till oss.
"Hur gick det med er?" frågade han. Han hade klarat sig i sista stund innan bussen exploderade.
"Bra, men vi måste iväg" sa Tom och kollade upp på chauffören.

"Nej, stanna till ambulansen kommer" sa chauffören men då var vi redan på väg där ifrån. Elin var fortfarande avsvimmad och vi bar bort henne från det brinnande vraket. Långt borta hördes sirener.

Tack för 250 läsningar!