Invasionen utifrån

Kapitel 14

Vi närmade oss allén när Elin piggnade till. Hon öppnade ögonen och tittade på oss.
"Vad hände?" frågade hon med svag röst.
"Bussen sprängdes och du svimmade" sa jag. Elin testade att stå upp men vi fick stötta henne. Jag hade fortfarande ont i huvudet och när jag kände efter så fick jag blod på fingrarna.

Vi hade alla lite små skråmor, Tom hade ett rivsår på kinden efter en glasbit och jag ett sår i pannan och alla hade blåmärken. Det gjorde ont och jag längtade efter min säng.

Plötsligt så kändes lukten av rök. Allén låg framför oss. Långt där framme låg huset. Ovanför träden så steg en rökpelare upp i luften. Jag var säker på att det inte var mamma som grillade så jag sprang mot huset. Tom och Elin följde efter så gott som dom kunde.
I slutet av allén så fanns en grusyta som fungerade som parkering och där stannade jag och föll ner på knä. Huset brann. Det brann våldsamt och elden slukade allt. Dom andra hann ifatt mig och Tom tog tag i min arm. Vi såg på huset. Det dånade i öronen när taket rasade in och det blev en explosion av gnistor. Elden hade börjat sprida sig till träden omkring. Trädgården stod redan i brand och röken steg upp mot himlen. Hettan slog i mot oss som en våg och jag började få panik.

"Mamma!" skrek jag och sprang mot huset men Toms grepp om min arm stoppade mig. Det här var mitt hus. Kanske inte det bästa och det hade trots allt blivit ett hem. Och mamma då? Var hon där inne? Jag försökte slita mig loss men både Elin och Tom drog tillbaks mig. Gråten närmade sig som en klump i halsen.

"Mamma!" skrek jag igen. Tom och Elin såg medlidsamt på mig. Då syntes en mörk skepnad i elden men det kunde inte vara mamma om mamma inte plötsligt bytt klädstil till en mörka huva. Elden verkade inte skada honom.
"Vi måste här ifrån" sa Tom med darr på rösten. Elin nickade och tillsammans tog dom mig med sig bort från huset.

Skogen var snårigare än någonsin och vi rev oss överallt. Jag vet inte hur länge vi sprang genom skogen men när vi stannade så hade det börjat mörkna. Solen syntes knappt ovanför dom tjocka trädkronorna. Vi flåsade efter den långa språngmarschen. Gläntan som vi stannat i var inte så stor och träden reste sig hotfullt omkring oss. Gräset var högt och det började bli kallt.
"Hur ska vi ta oss till?" flåsade Tom. Det undrade jag också men jag svarade inte.
"Den där generalen verkar mena allvar med att döda oss" sa Elin. Vi nickade.
"Vi måste iallafall hitta ut ur skogen" sa jag som började förstå att det här faktiskt hände på riktigt. Dom andra godtog mitt förslag och vi fortsatte genom skogen. Jag gick med tunga steg och det enda jag kunde tänka på var mamma. När det hade blivit helt mörkt och magarna hade börjat knorra så såg vi äntligen slutet på skogen.