○Madison○
"Snart är jag helt jävla ensam." Mumlar han och ser ner i marken medan jag skakar på huvudet.
"Nej säg inte så." Jag drar min hand över hans kind innan han lyfter upp blicken och möter mina blå ögon.
"Vad har jag då? Mina föräldrars arv och vad mer? Ian och Nicole kommer dra så fort hon dör och ingen av dem bryr sig om mig, dessutom hatar jag Ian så jävla mycket så jag vill ändå inte ha dem. Han berättar saker doktorn sagt till Nicole men inte till mig för att det 'skadar mig'. Men vad fan förväntar jag mig egentligen?" Jag skakar på huvudet.
"Leo det är inte sant, det är ingen som hatar dig." Han höjer på ögonbrynen.
"Maddie, han berättar ingenting. Man brukar ringa familjen om någon håller på att dö?"
"Har du testat prata med honom?"
"Prata? Med Ian? För han lyssnar ju verkligen på vad jag vill. Skit samma. Jag kan bara inte fatta att hon också snart är död." Han suckar och pillar på kanten av min jacka. "Jag kunde fått det istället. Jag hade förstått om jag blev sjuk. Se på mig jag är kaos, jag väljer aldrig rätt och jadajadajada. Jag förtjänar det. Men mamma. Hon har fan inte gjort något dumt någon gång. Hon är världens snällaste och hon är den enda som älskar mig. Jag förstår inte varför en som hon inte ska få leva mer." Han för en slinga av min lugg ifrån mitt ansikte och placerar den bakom mitt öra. "Men jag antar att det är mitt straff och inte hennes. Ensamhet gör ju ont." Ett smärtsamt leende placeras på hans läppar när han möter min blick.
"Du kommer inte att vara ensam." Mumlar jag och tar hans hand.
"Det är nog försent att ända något nu."
"Du har mig."
