○Leonard○
"Mamma jag är hemma!" Skriker jag från hallen när ytterdörren smälls igen. Jag drar av mig min jacka och slänger den tillsammans med min väska på hallgolvet innan jag springer upp för trappen och öppnar försiktigt dörren till mammas rum. "Förlåt att det blev senare än jag sa men... Men jag hade ett ärende." Jag kan inte säga att hängde hos Kevin istället för att komma hem.
"Kom hit min älskling." Säger hon och sträcker svagt ut handen mot mig. Jag stänger dörren bakom mig och sätter mig på sängkanten medan hon tar min hand i sin som är lika kall som alltid. "Hur gick det i skolan?" Mamma har frågat mig det varje dag sedan jag började skolan. Även om hon ibland kanske kan ana att jag inte gått dit så frågar hon.
"Bra, inget nytt." Hon ler och jag kan se hur hon kämpar med att hålla ögonen öppna vilket gör ont i mig.
"Vad skönt att höra." Jag kramar hennes hand lite extra innan jag reser mig upp.
"Jag ska låta dig vila." Säger jag eftersom att det är en sådan dag idag. Vissa dagar kan vi prata i timmar känns det som men vissa dagar är som idag då hon inte orkar.
"Skulle du bara vilja hämta min bok där nere älskling?" Jag nickar medan jag reser mig upp och går ner för trappen, utan att tänka på det går jag direkt till köket då mammas anteckningsbok alltid är där om den inte skulle vara i sovrummet. Jag ser det rosa omslaget och plockar upp boken från köksbordet när jag känner hur det vibrerar i min ficka. Snabbt fångar jag upp min mobil och ser smset från Eric.
Från Eric:
Fest hos Reynolds ikväll?
Jag suckar och skickar iväg ett snabbt nej innan jag går ut från köket. När jag precis ska gå ur ur köket hör jag ytterdörren smällas igen. Fan. Jag skyndar mig mot trappen men hinner inte ta första trappsteget då hans äckliga röst skär in i mina öron.
"Leo?" Hör jag Ian säga. Jag sväljer och backar så att han kan se mig från hallen.
"Ja...?"
"Dina grejer ska inte ligga på golvet, eller hur?" Han ställer ner sin väska och går sedan mot mig. Jag låter bli att svara och står istället bara tyst. "Plocka upp dem nu." Säger han och rycker mammas bok ur min hand.
"Hon bad mig!" Morrar jag och tar tag i boken igen innan han hunnit vända sig om för att gå upp.
"Lär dig att lyssna." Boken rycks ur min hand och Ian försvinner upp för tappen medan jag bara står kvar.
Ian är mammas "nya man". Jag ryser av att bara tänka på det. Vi har inget gemensamt. Inget förutom en sak. Han hatar mig och jag hatar honom. Varför jag hatar honom är enkelt. Han har sedan dag ett försökt att vara som min pappa. Men han är inte ens i närheten. För det första bad jag inte om en extrapappa. För det andra är inte han den som jag under några omständigheter skulle valt ifall jag var tvungen. Han är allt som en pappa, särskilt en extrapappa inte ska vara, han är elak, orättvis, han försöker bestämma över mig och få mig att se honom som en riktig pappa. Och när han förstod att jag aldrig någonsin skulle se honom som min pappa, då blev han direkt elak istället för villkorligt snäll. Jag hatar honom. Mitt namn i hans mun äcklar mig och jag önskar att han aldrig mött min mamma. Såklart vet hon inte om det eftersom att han aldrig någonsin gjort henne något ont och det är för mig det som egentligen spelar roll. Men skulle han ens våga tänka på att göra min mamma illa så kan jag lova att jag kommer få leva med hans blod på mina händer.
