○Leonard○
Jag hör hennes röst ända hit.
"Leo!" Jag vänder mig om och ställer mig upp lagom till att Maddie slänger sig i min famn. Hon kramar mig hårt, på ett sätt som nästan gör ont för jag vill inte att det ska vara sista gånger jag har hennes armar om mig. Jag sluter ögonen men öppnar dem snart när hon lägger sina händer på varsin sida av mitt huvud och studerar mitt ansikte. "Är du okej? Har du ont någonstans?" Jag skakar på huvudet vilket gör att hon andas ut men spärrar upp ögonen när hon får syn på min väska som är slängd bredvid mammas grav. "V-vad, hur hann. Du hämta dina grejer? Jag menar, eller..." Hon tittar upp på mig som tittar uttryckslöst tilllbaka på henne. "Varför, känns det som att du visste att någon skulle tända på?" Jag svarar inte och en liten stund hinner gå innan hon placerar sin hand på sin panna. "Herregud..." Flämtar hon och backar ett steg.
"Det var jag." Mumlar jag utan att flytta min blick en centimeter. "Det var jag."
"Du?" Hon backar ett steg och ser förtvivlat på mig. "V-varför?" Det går ett långt tag av tystnad då en ny form av smärta tar över min kropp. Ånger. Skuld. Allt är mitt fel.
"J-jag kan inte. Jag kan inte se det mer. Jag kan inte vara här mer. Alla har innerst inne ett hat mot mig. Maddie jag har ljugit om hela mitt liv för er alla. Jag vet att ni ljuger när ni säger att ni inte är arga. Jag har skadat er och det vet jag men jag kan inte leva med det, jag kan inte det. Det gör för ont. Jag kan inte se någon av er i ögonen utan att vilja försvinna för vad jag har gjort. Jag älskar er alla så mycket att jag inte vill stanna här och riskera att skada någon ännu en gång för jag skulle gå under då. Var ärlig och tänk efter, vad har jag här och göra? Ingenting. Mitt hem är aska, mina vänner litar inte på mig, min familj är död och jag står här utan att veta hur jag ska bygga upp en helt raserad värld alldeles själv." Hon fäller en tår och tittar upp mot himlen. "Jag tänker inte stanna här. Jag-." En tår letar sig ner för min kind. "Jag kan inte, stanna här." Hon skakar efter någon minut på huvudet och drar sina händer genom sitt hår.
"Nej. Nej. Nej jag har precis vunnit tillbaka dig och jag tänker inte förlora dig en gång till. Jag behöver dig. Vi alla behöver dig."
"Förlåt." Säger jag och vill bara försvinna från jordytan när jag ser hennes tårfyllda ögon.
"Jag tänker inte låta dig gå."
"Det måste du. För din egen skull, jag är inte bra för dig. Inte för någon." Det går inte att förklara hur mycket det skär i mig av att säga det när hon är den enda hon håller mig vid liv.
"Du är det enda som är bra för mig. Den enda som jag vill och någonsin kommer att vilja ha." Jag drar in henne i mina armar och försöker omfamna henne med all den lilla värme jag har kvar. Jag skulle ge henne allt. Bara om jag kunde.
"Jag älskar dig Maddie." Jag brister. Varenda bit av mig faller isär. Mina ord chockar henne det vet jag, men det är den största sanningen jag bär på.
Hur jag än gör kommer elden att jaga mig. Den kommer jaga mig och den kommer sakta att bränna ner varenda del av mitt liv. Gör det då. Bränn det. Bränn allt. Allt i min väg, runt omkring mig och framför mig. Bränn allt om det är mitt straff och jag lovar att inte föröka få det att sluta. Elden kommer att jaga mig och förstöra allt av mig. Allt utom en sak som ingen kommer kunna ta ifrån mig och det är henne. Min kärlek för henne. Maddie.
