○Leonard○
Jag viker ihop hennes kläder som legat utspridda på golvet tillsammans med mina innan jag drar på mig ett par jeans och en hoddie. Jag studerar henne och lägger mitt vita täcke mer skyddande över hennes bara kropp innan jag vänder mig om och lämnar mitt rum. Fast att jag borde vara nöjd eftersom att jag låg med Bella, något som kommer göra Nathan rasande om han får reda på det, är jag långt ifrån nöjd. Något känns obehagligt fel och jag kan inte sätta fingret på vad det är eller hur jag ska få de att försvinna för jag gillar det inte. Jag suckar djupt och sätter mig ner i en fåtölj ute på terassen medan jag drar upp en cigarett från paketet som ligger på bordet framför mig. Plötsligt lyser min mobil upp och Erics namn visas på skärmen. Jag slänger tändaren på bordet och tar upp min mobil.
"Vad?" Suckar jag och blåser ut rök från mina lungor.
"Vad? Är du seriös?" Jag himlar med ögonen utan att svara. "Leo?! Vad har hänt med dig? Du har varit asskum typ hela veckan?"
"Not your business. Varför bryr ni er?" Hans suck på andra sidan luren får mig att flina.
"Därför? Sen hon Nathans syrra kom in i bilden har du varit som en annan människa och inte på ett bra sätt."
"Jag är med vem fan jag vill. Passar det inte er så anslut er till någon av töntarna."
"Är du allvarlig?"
"Jag är allvarlig ja."
"Du jag vet inte vad du håller på med men du har förändrats och inte på ett sätt som jag vill stå bakom."
"Är du trög, varför inte?"
"Ser du inte det själv?"
"Eeehh nej?"
"Leo du sårad folk. De som bryr sig allra mest om dig och skulle dö för din skull sårar du just nu."
"Gör jag inte alls!"
"Jo du gör det men du vägrar bry dig, vet du vad? Skit samma vi ses imorgon." Jag vet inte vad jag ska svara. Jag bara sitter där tills han utan ett ord mer trycker av samtalet. Jävla Eric. Ilskan i mig bara växer mer för varje minut som går. Tror han inte att jag vet om att jag sårar folk? Jag vet att jag sårar folk. Jag vet att mitt medlidande för andra är näst intill obefintligt. Jag vet och jag gillar det. Min sorg och mitt lidande är större än vad någon kan tänka sig. Jag vet att jag sårar folk för varför ska alla vara glada utom jag? Ingen ser igenom mig, ingen ser att mina röda ögon inte bara är pågrund av för lite sömn och för mycket festande. Nej för ingen tänker sig att jag gråter. "Leo gråta? Hahaha! Vet han ens vad tårar är?" Alla ser att jag är arg. Men ingen ser varför, ingen frågar, alla bara antar att det är för att det är sådan jag är. Jag vill inte för att jag är för feg men samtidigt önskar jag att någon någonsin bara tagit sig modet till att uppriktigt fråga mig om hur jag mår utan att skämta bort varenda del av mitt liv.
