○Cameron○
Jag säger hejdå till Eric som varnar mig att ringa ifall något skulle hända vilket jag lovar innan han ger mig en nyckel och stänger ytterdörren. Av någon underlig anledning är jag nervös. Inte konstigt egentligen jag menar Eric låste in Leo och nu står jag här ovetandes om han kommer slå skiten ur mig eller om han inte ens är arg.
Försiktigt vrider jag om nyckeln innan jag sakta öppnar dörren. Det första jag ser är ett tomt rum och en massa tomma flaskor som ligger slängda på mattan som säkert är svindyr, men sen ser jag Leo. Han sitter på golvet med ryggen mot väggen och armarna vilandes på hans knän som han också lutar huvudet mot. Jag stänger dörren efter mig och går sakta fram innan jag sätter mig på huk en bit ifrån honom. Det känns så konstigt eftersom att jag inte har sett honom på så länge.
"Leo." Säger jag men får ingen reaktion mer än att han lyfter på sitt huvud med blicken på hans knän.
"Gå." Viskar han efter några minuters tystnad.
"Jag tänker inte gå någonstans." Han suckar och jag sitter där framför honom i kanske tjugo minuter utan att någon av oss säger någonting. Han rör inte en muskel förens, nu. Till min absolut störta förvåning lyfter han huvudet och ser mig rakt i ögonen.
"Förlåt." Mumlar han nästan så att jag inte hör. Hans blick är så tom att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det går inte att förstå förens man ser det. Det finns ingenting, inte minsta lilla sorg, glädje, hat, rädsla eller något annat finns i hans blick. Det enda som finns är ett svart hål.
"Du behöver inte säga förlåt." Han skakar på huvudet.
"Låtsas inte som att du inte är arg."
"Jag är inte arg." Säger jag och menar verkligen varenda ord.
"Sluta. Kan du bara ta mitt förlåt eller inte och sen skälla ut mig och gå?"
"Nej."
"Varför inte?"
"För att jag inte behöver höra det. Jag förstår dig och jag är inte arg."
"Det gör du inte."
"Du ville inte säga något för att du inte kunde komma på en anledning till att berätta. Du vill inte ha andras sympati och du ville inte att någon skulle behöva se dina svaga punkter. Säg mig om jag har fel." Han tittar länge på mig utan att säga något tills han skakar på huvudet. "Jag känner dig bättre än du tror Leo." Han suckar.
"Varför är du här?" Säger han tillslut.
"Därför."
"Är det en order från Eric eller?" Jag skakar på huvudet.
"Nej för att jag vill."
"Vill eller måste?"
"Vill. Är det svårt att tro eller?"
"Ja Cameron lite faktiskt."
"Varför?"
"För att alla som vart här hittills inte vill egentligen! De är här för att de känner sig tvingade till att 'ta hand om mig'. Som att jag inte kan ta hand om mig själv." Ärligt tycker jag synd om honom. Särkilt när jag fått order av Eric att inte släppa ut honom härifrån.
"Hur länge har du varit härinne ens?"
"Inlåst? Tre timmar kanske." Säger han och flinar. "Jag är fånge i mitt eget hem. Som att det ska göra saken bättre."
"Jag ska prata med Eric."
"Det är inte ert val. Ni kan inte hålla mig här för jag måste få lösa allt själv. Jag tänker inte sitta här och vänta tills det löst sig själv."
