○Leonard○
"Vem gjorde det?!" Skriker jag och slår bort en stol som står i vägen för mig när jag jag går mot Nathan.
"Ey lugna dig." Säger någon av idioterna från hans "gäng". Killen som jag känner väl igen närmar sig mig och försöker ta tag i mig men hinner inte långt innan min hårt knutna näve träffar honom i ansiktet.
"Vem! Gjorde det?! Va?!" Jag tar tag i ett barbord som är nästa sak som står i vägen för mig innan jag välter det och tar tag i killen som står framför Nathan.
"Carter vi löser detta lugna ner dig." Säger han vilket får mig att flina, jag låter min näve träffa hans käke innan jag sliter honom bort från mig.
"Din lilla jävla hora." Säger jag eller rättare sagt säger monstret jag som växer mer för varje sekund som går. Jag tar tag i ett glas som står på ett bord bredvid mig innan jag slänger det mot Nathan som flyttar sig en liten bit för att inte träffas. "Du ska dö." Ler jag och stannar upp för en liten sekund innan jag kastar ett till glas mot honom som till min glädje denna gången träffar honom. "En jävla amatör är vad du är! Har du ens några hjärnceller eller är du bara helt jävla efterbliven?"
"Kom igen. Chilla li-."
"Har jag inte varit jävligt tydlig redan? Har inte ALLA varit jävigt övertydliga?"
"Det handlar inte om att vara tydlig."
"Min familj! Ger du fan i fattar du?!"
"Du lät inte min familj vara ifred!"
"Lägg ner för i helvete. Izabella hade ett fucking val och hon har uppenbarligen valt! Jag har aldrig och skulle aldrig skada henne men du verkar inte ha några spärrar för fem öre?"
"Du sårade henne. Du ljög!"
"Ja! Jag ljög! Om en sak som inte någon har ett skit med att göra egentligen!" Han är tyst och skakar bara på huvudet innan jag slänger ännu ett glas mot honom. "Fattar du vad du har gjort?" Han lägger armarna i kors och rycker på axlarna.
"Jag gjorde inget."
"Har du träffat min mamma? Nej! Har hon något med detta att göra? NEJ! Ska jag döda dig för att du gav dig på henne? Det kan du ge dig fan på."
"Ge dig." Säger han helt oberört. Som att han inte bryr sig. Men det vet jag mycket väl om att han gör. Jag vet om att han är så jävla livrädd.
"Du välte min, mammas grav och det skulle du inte gjort." Jag sparkar undan ännu en stol innan jag sliter tag i Nathan och knuffar in honom mot en hylla fullt av glas som börjar regna ner över honom. "Du och ditt vidriga gäng hade utan problem kunnat slå ihjäl mig den dagen som ni läckte mitt liv för hela jävla skolan. Det var ju ditt mål så varför slutade du inte slå? Varför slutade du? Varför tror du att jag inte kämpade emot för fem öre?" Han får ett slag mot käken innan han försöker att slå tillbaka, utan att lyckas. "Du hade din chans att hämnas på mig men du tog den inte." Det blir som en dimma framför mina ögon. Jag kan inte tänkta något annat än att han ska dö. De andra försöker att stoppa mig ifrån att spåra totalt men ingen vågar tillslut gå närma mig även om de är många fler än jag som är ensam. När Nathan blöder men fortfarande är vid liv ställer jag mig upp och tittar på honom.
"Jag har sagt förlåt." Säger han och drar bort sina händer från sitt ansikte som han tänkte skulle ha skyddat honom.
"Jag visste att du var en vidrig jävla person men att du skulle krossa den gränsen som ingen någonsin skulle göra kunde jag aldrig tro. Inte ens om dig."
