Osynlig

740 22 2
                                    

Jag öppnade den tunga glasdörren och mina steg ledde till mitt skåp, slängde in min väska och bytte ut mot mina matteböcker och stängde igen skåpet igen.
Jag gick längst väggen, så ingen skulle märka mig, att vara osynlig skulle jag gillat men ändå inte.
Skrattandes, gåendes tonåringar som pratar skit om sina vänner bakom ryggen var i korridorren, "var du på festen i helgen" "sant HAHAH" "vi äter pizza idag istället" var några av dom saker som man kunde höra, glada tonåringar som sprang i korridorren föratt inte komma försent till sin lektion som inte märkte tjejen som gick längst skåpen, en smäll och hennes saker låg längst korridorren ner trappade av skrattades glada tonåringar utan den där tjejen som fick sina saker ner trappade av hopp att hon skulle vara osynlig och hon lyckas nästan men inte tillräckligt.
Jag plockade snabbt upp mina saker och gick tillbaks till väggen och fortsatte gå till mattesalen.
Jag ställde mig en bit från klassen, hade ändå ingen att prata med utan Martinus men vafan varför skulle han vilja prata med mig?
Den nya tjejen från Gävle som är helt konstig vill väll ingen ha? Eller det var de jag trodde..

With you[m.g/1]Where stories live. Discover now