With you[m.g/1]

Livrädd

Vi åt upp våran mat och det var verkligen jättemysigt att äta lunch med Martinus men nu skulle man bara hem till en svinstia. 
- "Ska jag följa dig sista vägen hem?" Frågade Martinus när han släppt av mig vid en korsning som jag bad honom om.
- "Nej" svarade jag snabbt så man knappt kunde höra vad jag nyss hade sagt, jag kollade ner på den kolsvarta gatan, fan jag ville verkligen inte gå själv men jag skäms för mycket att visa upp var jag bor.
- "Men det är ju mörkt, är du säker?" Frågade Martinus som gick av sin moped.
- "Det är lugnt, jag är inte mörkrädd" ljög jag och tryckte ner mina händer i fickorna,
"men tack för du gjorde min kväll bättre" log jag,
"Tack själv" Log Martinus och hans leende, guud, det finaste leendet jag någonsin beskådat, världens finaste, det var han verkligen, och ingen kunde ta det ifrån honom. Ni har själva sätt hans leende så ni vet hur fint de är.

- " Hejdå Martinus" sa jag och log när jag drog upp luvan över huvudet.
- "Hejdå Olivia" Sa Martinus som nu var på sin moppe igen och gasade iväg.

Jag vände mig om och med raska steg börjad gå ner för den mörka gatan.
När jag skulle springa in i gränden hörde jag en smäll, en smäll som lät som en glasflaska krossades mot en vägg,
jag var för feg att ropa och fråga om personen som troligtvis var en tjej.
Jag kände hur jag fick som en klump i magen så jag sprang in i den smala gränden, och blev helt andfådd när jag kommit till källardörren.
- "Hjälp" hörde jag en bekant röst ropa ifrån gatan, ska jag gå och kolla eller ska jag gå hem?
Jag smög fram till slutet av gränden och hörde ett rop på hjälp igen och
en röst som sa "Tyst med dig".
Jag tänkte inte särkilt mycket utan kollade fram med huvudet och såg jag 2 suddiga kroppar längre ner på gatan. Jag kastade en sten mot vägen så dom skulle märka att dom inte
var ensamma eller att mannen skulle springa iväg,
jag kastade sten, på sten, på sten, "Hallå, göm dig inte"
Andetagen kom bara närmre och närmre så jag sprang så snabbt jag kunde till källare dörren,
ner för den hala trappan som jag nästan höll på att ramla ner för.
men jag fortsatte springa mot hissen med paniken i bröstet tryckte jag på våning 4 minst 10 gånger om jag inte minns fel.
Det kändes som en evighet innan hiss dörrarna stängdes
"hallå var är du" hörde jag den mörka rösten igen, jag såg en skugga vid trappan och som turen var med mig så stängdes hiss dörrarna och jag var nu påväg upp.
Jag andades ut och kunde knappast förstå var som nyss hänt.
Det var inget speciellt så men jag ska inte ljuga jag blev svin rädd rent ut sagt.

Kort kapitel och inte redigerat men hoppas ni gillade de ändå babes😘