With you[m.g/1]

MARTINUS, FATTAR DU INTE?

"Om inte Marcus ändrar sig" sa Martinus och jag såg Marcus stå vid någon tjej utanför en liten butik inne på flygplatsen.

Våra steg ledde fram till Marcus och den ljushåriga tjejen med bruna ögon.

"Marcus, seriöst" sa Martinus och kollade in i hans brors ögon och Marcus suckade.

"Vi ska liksom träffa Malin som vi inte träffat på 3 år och om vi inte träffar henne nu kommer vi inte göra det på flera år till" sa Martinus som stod framför Marcus och jag fäste mina ögon på tjejen, hon höll om Marcus arm och ett perfekt leende hade hon på sina läppar.

"Martinus fattar du inte" Sa Marcus som fortfarande hade händerna i fickorna.
"Nej jag fattar inte varför du hänger med någon brud som du träffat förra veckan istället föratt träffa barndoms vänner och liksom åka tillbaks till ditt hemland" sa Martinus med en irriterad röst, ännu ett suck lämnade Marcus ljusaläppar.
"Sluta bara Martinus, jag ska inte med" Sa Marcus som drog handen genom håret.
"Så Pappa betalade en flygbiljett till dig och sen bara skiter du i att följa med, fattar inte hur jävla otacksam man kan va men vet du vad? Jag har inte tid att prata med dig för mitt flyg går snart" sa Martinus och tog tag i min hand och vi började gå till gaten.

"Orkar inte med honom" sa Martinus surt och drog handen genom håret.
"Förstår det" sa jag.

*

Jag satte mig på bussen igen och satte igång min favorit låt i mina hörlurar.
Ett brev till mig själv
Jag pressade mitt pekfinger mot den röda knappen och efter några få sekunder stannade bussen vid sjukhus hållplatsen.
Jag ställde mig upp och började gå mot sjukhuset i hög takt för jag hade bestämt med mormor att jag skulle komma dit för 40 minuter sen.

Jag gick återigen i den långa vita korridorren, knackade försiktigt på dörren och ett svagt

"Kom in" hördes en röst från rummet.

Jag pressade ner dörrhandtaget och möttes av mormors värma leende.
Jag sprang över det vita golvet och kramade om hennes kropp.
"Heej, förlåt bussen var sen" sa jag och mötte mormors värma leende.
"du kan gå igen" sa jag och kunde inte sluta le.
"Hej, ja, docktorn trodde om jag skulle överleva skulle jag behöva åka sån där rullstol men kolla vad bra jag kan gå" sa mormor och gick några meter.
Jag gav henne en applåd och hon började skratta lite lätt.
"Så du kanske kan flytta hem igen?!" Sa jag och var över lycklig att kanske slippa bo i en svinstia med mamma.
"Två veckor" sa mormor och visade med två fingrar (✌🏼). Jag kramade henne. Min egna mormor.

Martinus go mad
Olivia go happy
Mormor go