10 Underbara Dejter

Kapitel 8

Kapitel 8

 Jag hörde röster runt omkring mig men mina ögonlock var för tunga för att vilja öppna sig. Det var så otroligt svårt. Jag försökte verkligen. Jag kände att jag låg på något varmt och var så nyfiken av att titta, men besviken då det inte gick för sig. Jag måste ha somnat för när jag öppnade ögonen igen så var det mörkt i det tomma rummet som jag låg i. Endast sängen som jag låg på fanns där inne. Jag tittade mig omkring. Mitt huvud kändes tungt. Jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt tidigare under dagen. Jag hade gått till skolan och sett ambulanser och polis bilar. Jag hade sett Jeans livlösa kropp och hans bleka ansikte. Jag får en klump i magen. Herregud. Jean är död. Och jag som fått ett hot sms av honom för bara några timmar sedan. Det skrämmer mig. Jag undrar vad som hänt. Det var ju trots allt mitt på dagen. Jag hör röster utanför, de diskuteras lågt men jag tycker mig höra mitt namn och något om att jag ska ligga kvar över natten. Jag suckar och precis då öppnas dörren. Min pappa kommer inspringandes med doktorn och min bror långsamt efter sig. Min pappa frågar genast hur det är med mig och om jag har ont någon stans. Ännu en gång suckar jag.

 ”Nej pappa, jag har inte ont någonstans” Säger jag och blinkar mot León. Men hans ansikte förblir som gjort av sten.

 ”Är du helt säker gumman?” Frågar pappa igen och sneglar på doktorn som sedan ber pappa att gå ut med honom ur rummet och diskutera vuxen saker. Jag tittar på León som närmar sig sängen efter att dörren har gått igen efter dem. Han sätter sig på kanten och tittar på mig. Det blir tyst ett tag.

 ”Det såg jävligt häftigt ut när du föll baklänges” Säger han sedan och vi börjar båda att skratta.

 ”Hur vet du det? Du var ju inte där ens en gång” Säger jag och ler mot honom,

”Nä det var jag inte men det behövdes inte, det finns på hela internet” Säger han och ler bredare.

 ”VAH??” Skriker jag förvånat och sätter mig upp.

 ”Jaaa, någon kille filmade när du ramlade baklänges. Rex tog emot dig men du hann slå i huvudet rätt ordentligt först.” Säger han och börjar flippa med sin mobil.

 ”Oj, ”säger jag och tittar på honom.  ”Hur länge var jag borta?”

 ”Du har sovit i 48 timmar, men ditt värde har varit helt okej hela tiden”

 ”Wow, pappa måste ha freakat ut” Säger jag och får lite skuld känslor.

 ”Skojar du eller? Han blev galen. Han har inte lämnat din sidan förutom när han skulle på toaletten eller när han skulle prata med doktorn” Säger León och jag får tårar i ögonen.

 ”Hur länge måste jag vara kvar här?” Frågar jag och hoppas på att få komma hem snart.

 ”De vill behålla dig över natten men du får komma hem imorgon” Säger han och lämnar sedan rummet. Jag ligger kvar och tänker en stund, sedan somnar jag igen.

46.23 visar klockan som de ställt in i mitt rum. Eller står det 23.46 kanske? Jag vet inte säkert. Mitt huvud dunkar lite dovt och jag känner mig lite dåsig och flummig. Ingen sitter i mitt rum så jag sätter mig upp och hänger med benen utanför den hårda sängen. Jag har på mig ett sjukhus linne som är helt vitt med blåa prickar på. Jag suckar, mitt smutsiga hår hänger ner i ögonen på mig. Jag bestämmer mig för att ta mig mot dörren. Det tar en stund eftersom den flyttar på sig hela tiden. Och att dra ner handtaget var ännu svårare. Jag kikar ut. En sköterska går precis förbi men ser mig inte och fortsätter mot hissen och åker ned. Jag är ensam i korridoren. Jag fnissar och börjar gå mot höger. En rullstol står i ena hörnet och jag sätter mig i den. Börjar rulla och får upp mer och mer fart. Tak lamporna flimrar till då och då medans jag åker omkring i de tomma korridorerna. Jag skrattar och har jätte kul. Jag åker förbi flera tomma rum och märker att jag är på väg mot korridorens slut. Där finns ett fönster i slutet av korridoren och det går från golvet och upp till taket. Man ser ut över staden, vi är högt uppe. Jag glömmer att jag sitter i en rullstol och är i full fart på väg mot fönstret. Jag försöker stanna men mina händer får inget grepp om fäljarna och jag är 5 meter ifrån fönstret nu. Farväl världen. Förlåt pappa och jag älskar dig James är det sista jag hinner tänka innan jag slår i fönstret och glassplitter sprids överallt.

 ------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för dålig uppdatering men har ingen lust att skriva just nu. Inga ideér och det känns som om det inte är någon som gillar den? Försöker hämta insperation från andra berättelser så vi får se när nästa kapitel kommer. //Alexx