10 Underbara Dejter

Kapitel 14

Kapitel 14

 *^*^*^* Jessie *^*^*^*

 Jag har varit här i 3 dygn och blivit förhörd minst 1000 gånger. De lämnar mig aldrig ifred. Min pappa kom första kvällen iförd svarta jeans och en skrynklig skjorta. Han hade till och med glömt att sätta på sig slipsen. Och för en advokat så är det illa. Han hade inte lyckats få ut mig förrän idag. Jag hade inte hört något från mina vänner. Varken från James…eller Rex. Inte ens León hade ringt. Jag suckar djupt och min pappa sätter sig bredvid mig på bänken.

 ”Det är okej gumman, vi kommer att få ut dig härifrån” säger han med ett ansträngt leende och tar min hand. Men hans blick säger mig att det kommer att bli svårare än så. Efter några timmar blev jag utskriven från häktet, på villkor att jag inte flyr landet och håller min inomhus från klockan 8 på kvällen.

 ”Ska vi åka då?” Frågar pappa och börjar gå mot bilen.  Jag är fri, var det ända jag kunde tänka på.

 ”Det är okej, jag tror att jag tar en promenad hem. Det är inte långt. Jag genar igenom djurgården och så är jag nästan framme.” Säger jag och ler överslätande. Jag behövde verkligen lite tid för mig själv. Min pappa tittade osäkert på mig. Hur kunde han vara osäker? Jag skulle aldrig göra något.

 ”Okej då, men var hemma om en timme” Han såg osäker ut, men gick sedan sin väg. Jag började gå. Jag kom in i djurgården en kvart senare när jag fick syn på en bänk mitt i parken. Det var inte mycket folk här, så jag satte mig. Solen sken och snön låg glittrande på marken. Nu är det början på mars. Jag längtar. Mot varmare tider. Jag sätter mig på bänken och blundar. Njuter av värmen som solen ger mig genom den tunna jackan jag matchat med ljusblå jeans. Någon sätter sig bredvid mig och…..RÖR  VID  MIN  KIND!?!? Jag slår upp ögonen och flyttar mig minst 3 meter ifrån bänken. Smaragd gröna ögon tittar lugnt tillbaka på mina och det ljusa håret faller i hans ögon. Han har åtsittande svarta jeans och en svart tajt tröja som det står Smash into pieces på. Måste säga att det bandet är riktigt bra. Synd att en sådan idiot till kille måste ha så bra smak på musik. Framför mig sitter Leonard. 2 år sedan. Ett hotell rum. Väldigt hårdhänt. Hemsk upplevelse. Det är allt jag minns från den tiden. Jag var ny på skolan, ville väl ha som alla andra tjejer lite äventyr innan man slutar. Inte hade jag några vänner som kunde varna mig för honom och Jean heller. De snarare puttade mig rakt in i deras armar. Och det var så hela den här soppan började.

 ”Förvånad över att se mig?” Han ler igen och de gröna ögonen ser om möjligt ännu grönare ut i ljuset från solen.

 ”Mmm….” Svarade jag bara och kollade ner på mina händer.

 ”Jag har saknat dig….men jag saknar nog Jean mer.” Han säger det med hård röst och jag känner hur han lutar sig lite närmare. Jag spänner mig. Väntar på smällen. Men han lutar sig bara så nära att man kan känna hans stinkande andedräkt. ”Jag har hört att det var du som gjorde det. Du trodde väl inte att du skulle komma undan? Vad ni än hade för överenskommelse så gäller den inte nu. Han är nämligen borta. Min bror är död.” Det sista skriker han så högt i mitt öra att jag rycker till. Ingen är i närheten. Varför måste jag alltid ha sådan otur? Han drar mitt mörka hår mellan sina fingrar.

 ”Jag…jag har inte gjort något. Jag lovar. Det var inte jag!” Jag hör hur min röst spricker i slutet och jag börjar låta desperat. Jag skakar och nu lutar han sig närmare. Han drar mig ner på bänken. Hans gröna ögon borrar sig in i mina. Han säger ingenting. Det är kusligt tyst. Bara mina små andetag som hörs. Varma tårar rinner ner för mina kinder. Jag är rädd. Han andas snabbare nu. Nästan upphetsat.