10 Underbara Dejter

Kapitel 11

Kapitel 11

 Hennes händer är hela tiden runt min nacke och vi är försjunkna i något overkligt. Något knastrar till och vi vänder oss båda snabbt om. Där står León och han ser allt annat än glad ut. Vi sliter oss ifrån varandra och han kommer närmare. 

 ”Det där vart helt perfekt!” Utbrister han glatt och strålar med hela ansiktet. James och jag kollar osäkert på varandra.

 ”Jag har tagit helt fantastiska bilder på er, ni ser ut som ett romantiskt par” Säger han sedan och kollar ner på kameran som han håller i handen. Att jag inte sett den.

 ”Vi är inget par” Säger jag istället och hör hur James suckar tyst.

 ”Får vi se?” Frågar han istället och går mot León.  De tittar på bilderna och efter en stund kan jag inte hålla mig och tittar jag också. Han hade rätt. De var helt fantastiska. Det var bilder när vi åker på isen hand i hand, när vi kysser varandra, när James snurrar mig som en ballerina på isen, och min personliga favorit. När han lyfter upp mig med sina starka armar och sänker ned mig så att våra läppar precis möts. Jag förstår inte hur vi inte kunnat märka att han varit där. Men jag antar att det är så en fotograf är. Aldrig synlig framför kameran.

 ”Jag måste gå” säger James och tittar ned på sin mobil. León lyssnar inte utan håller på med sina bilder och verkar vara på väg mot en bänk längre ifrån för att sätta sig.

 ”Jaha, ja okej då” Säger jag och låter kanske lite sur.

 Han skrattar sitt varma skratt och drar mig in i en varm kram och kysser sedan mina kinder innan han trycker sina läppar mot mina i en långsam kyss.

 ”Det var bättre!” Får jag fram och vi båda skrattar.

 *^*^*^* James *^*^*^*

Hon var så vacker där hon stod med rosiga kinder, snö på ögonfransarna, läpparna lätt särade och en ur dålig balans. Jag kunde inte neka för mig själv att det här var djupare än en tonårs kärlek. Skulle hon bli den som krossade mitt hjärta? Men jag var ändå tvungen att gå. Hur frestad jag än var av att stanna kvar här med henne. Min mamma hade smsat och frågat vart jag var. Hon behövde antagligen min hjälp igen. Jag gav Jessie en sista kyss och vinkade sedan hejdå till hennes bror. Men han märkte mig inte, för upptagen med sin kamera. Jag kunde inte rå för att sucka lite när jag tänkte på att vi slapp undan en utskällning. Vi får ju trots allt inte träffas egentligen. Det var ganska långt att ta sig hem. Jessie bodde ju på andra sidan stan. Så jag fick ta 3 olika bussar för att ta mig till utsidan av stan. Det var inget trevligt ställe. Kanske därför jag aldrig kommer att ta hit Jessie. Fullt med ligister. Varje dag dog åtminstone en ung person här. Antingen för att de tagit en överdos eller för att de inte levererat knarket i tid. Jag gick in på gården. Det var dystert där inne och mina sinnen förbättrades på en gång. Jag drog upp luvan ovanför huvudet och började gå snabbt mot våran port till lägenheten. Man ville ju inte att någon skum typ skulle få syn på en och vilja prata lite. Det slutade aldrig någe vidare. Men jag klarade mig för den här gången och slank tyst genom porten. Tog trapporna upp till lägenheten och låste sedan upp alla lås som satt på våran dörr. Jag hade själv monterat dem. För att vara säker på att det inte blir något inbrott. Utanpå dörren fanns det tre stycken. Två som låste själva dörren och en speciell hasp. På insidan fanns det sju stycken. De sträckte sig från nedre dörren och uppåt till taket. Efter att ha låst upp de tre första så plingade jag på klockan och någon på insidan låste upp. Klockan var mot 7 på kvällen så när jag öppnade dörren blev jag förvånad av att 4 barn hoppade på mig. Skrattade och skrek mitt namn. Den äldsta, Lacey (10år) lyckades kasta sig runt min hals och linda benen runt min midja. Tvillingarna Carrie och Sierra (8år) tog varsitt ben som de hakade fast i. Den yngsta av mina syskon, William (4år) höll sina armar sträckta mot mig. Jag stängde dörren med alla lås och lyfte sedan upp honom på min andra sida. Nu var jag täckt med mina syskon och jag skrattade med dem. De pratade om vad de hade gjort i skolan, och på dagis. Vilka de hade lekt med och om deras framtids drömmar. Alla pratade i mun på varandra medans jag försökte svara de alla och gå mot vardags rummet samtidigt. Det låg saker överallt. Leksaker, blöjor, nappflaskor, dockor, filmer och kläder. Jag tog mig in till vardags rummet där den lilla tvn var på. Genast hoppade mina syskon av mig och sprang mot den. De kurade ihop sig i den lilla soffan klappade på sidan som för att säga att jag skulle komma och sätta mig där.