10 Underbara Dejter

Kapitel 9

Kapitel 9

 Jag stirrade ner på den trafikerade gatan med mina sista tankar hängandes på tungan redo att skrikas ut. Om de inte redan hade det. Men jag föll inte mot trafiken, jag drogs sakta tillbaka med starka armar runt min mage. Jag börjar skratta. Mest för att jag vart så rädd men också för att stjärnorna är så stora. Alla husen ser olika stora ut och bilarna nedanför ser ut som myror som kryper fram och tillbaka. Jag dras in i rummet och rullstolen vänds mot vänster. James stirrar in i mina ögon, chokade och arga.

 ”Och vad fan tänkte du på nu då?” Nästan skrek han. Jag rycker till en aning men börjar sedan skratta.

”Dina ögon sitter jätte nära varandra och ditt huvud ser ut att vara för stort för kroppen” säger jag och skrattar ännu mer. Han tar tag i min arm och drar upp min ärm tillräckligt långt för att man ska kunna se ett blått band fast spänt. Han läser något på den och börjar sedan skratta han också.

 ”De har gett dig morfin” Säger han sedan lugnande och tittar mig i ögonen.

 ”Du har ett jätte vackert skratt” säger jag, för det är ju sant. Han ler ännu större.

 ”Du med” säger han bara och börjar köra min rullstol mot mitt rum. Han stannar utanför dörren och skriver något i sin mobil.  Han öppnar dörren för att rulla in mig på mitt rum men han kommer inte långt eftersom jag sätter upp fötterna på dörren och vägrar gå in dit.

 ”Rummet påminner mig om dagen då min mamma dog” Säger jag bara och han verkar förstå för han rullar bort stolen, stänger dörren och börjar gå mot hissen istället.

 ”Vad ska vi göra?” Frågar jag nyfiket och försöker titta på honom där han går bakom mig.

 ”Det blir en överraskning” säger han och ler mot mig. Jag ler igen och vänder mig framåt. Han går in i hissen och trycker på knapp nummer 9. Hissmusik spelas när vi åker uppåt och vi skrattar båda åt den och sjunger med. Don´t you worry about a thing, don´t you worry about a thing, no no no.  James springer in på ett kontor på 9 våningen och kommer tillbaka med en väska full med mat. Jag skiner upp. Han kommer precis in genom dörren innan den stängs och samtidigt knorrar min mage. Jag är visst hungrig. Vi skrattar båda och vi åker en våning till. Väl där uppe säger han åt mig att blunda, men eftersom jag är så flummig och så går inte det och det slutar med att james går bakom mig, håller ena handen iför mina ögon och leder mig någon stans. Vi är utomhus och det verkar vara betong golv. Vi kliver upp för någon och han drar mig bakåt så att jag tillslut ligger på marken. Hans händer försvinner från mina ögon och jag tittar uppåt. Det är nog det vackraste jag sett. Så många stjärnor. Det är som om det bara är vi och dem. Ingenting annat existerar. Han lägger sig bredvid mig, tätt bredvid mig och räcker mig en twix. Jag äter den glupskt och får fler efterhand. Vi ligger där en lång stund bredvid varandra. Äter och tittar på stjärnorna.

 ” Min mamma sa en gång att varje människa som försvinner från jorden kommer till stjärnorna. Inte till gud och inte till himlen. Man blir en stjärna och får vara med de andra förlorade. Där uppe kan man i lugn och ro bevaka sina käraste. Jag hoppas att min mamma är där uppe” Säger jag och vänder huvudet mot James. Hans bruna hår ligger perfekt på huvudet och hans bröst häver sig upp och ner i den takt som han andas. De muskulösa armarna spänns när jag säger detta. Jag vänder huvudet upp mot stjärnorna.

 ”Vad hände?” Frågar han sedan tyst.

 Det var en varm dag på sommar lovet. Jag var bara 11år gammal.  Min mamma hade berättat för mig att hon skulle åka på en affärs resa med sitt jobb till Amerika. Jag visste att min mamma hade velat åka dit ända sedan hon var liten. Men när hon äntligen fick chansen så blev hon gravid med mig och kunde inte åka. Jag ville inte att hon skulle åka men jag visste också att det var viktigt för henne så jag sa inget. Hon hade bråkat mycket med pappa om det. Den här resan betydde nämligen att hon skulle resa bort i över en månad och det ville inte pappa. Han tyckte inte att hon skulle lämna sin dotter ensam så länge. Men mamma påstod att hon inte lämnade mig ensam eftersom min pappa var där. Hennes flyg skulle gå om en tre timmar så hon var tvungen att åka. Pappa och jag skjutsade henne. På vägen så försökte pappa övertala henne men hon var fullt bestämd över att hon skulle åka. Hon hade skrivit upp hotellets telefonnummer och skulle ringa varje kväll innan jag skulle gå och lägga mig. Jag satt i bak sätet och tittade på henne när hon pratade med pappa under hela resan. De små tjafsade hela tiden men höll ändå varandra i handen. De kollade på varandra med kärlek i blicken även fast de var arga på varandra. Min mamma var vacker. Hon hade kort mörkt hår som framhävde kindbenen och de fylliga läpparna som hon målat med ett tunt lager ljus rosa läppstift. De långa ögonfransarna vilade över hennes smaragd gröna ögon. När hon skrattade så bildades små skratt rynkor i hennes ansikte. Hon vände sig då och då om för att titta till mig men varje gång blundade jag och låtsades sova så att jag i smyg skulle få titta på henne. Resan till flygplatsen tog alldeles för kort tid och vi började lasta ut hennes resväska. Hon log med hela ansiktet av tanken på hennes resa. Jag var glad för hennes skull men också lite ledsen över att jag inte kunde få följa med. Men mamma hade lovat att när jag fyller 18år så ska vi åka tillsammans dit. Hon log och tog min hand, pappa gick bakom oss och tittade surt sig omkring. Vi gick in på flygplatsen och mamma checkade in sitt bagage och var nu tvungen att lämna oss för att kunna gå vidare. Jag menade inte att börja gråta men små tårar rann ner för mina ögon i alla fall.  Mamma såg det och log lite. 

 ”Inte gråta, min älskade unge. Snart är jag hemma igen och då ska vi baka choklad bollar och titta på lilla sjö jungfrun” Säger hon men en mamma röst som bara får mig att gråta ännu mer.

 ”Älsklig, du ser ju hur Jess ser ut. Du kan inte åka.” Säger pappa och ser bedjande på henne.

 ”Jo de måste hon” Säger jag, för jag förstår henne och mamma ler. Hon kramar hårt min lilla kropp och viskar i mitt öra.

 ”Jag kommer att ringa varje dag och höra så att du borstat dina tänder ordentligt, jag kommer att berätta hur mycket jag älskar dig och skicka leksaker jag köpt där borta. Men bara om du lovar mig en sak” Säger hon och kysser mig på kinderna.

 ”Jag lovar vad som helst” Lovar jag och ler vid tanken på alla leksaker jag kommer att få.

”Lova mig att du börjar redan nu att spara pengar till våran resa och att du inte träffar några pojkar tills jag kommer hem igen. Jag vill ju inte missa när du får ditt första riktiga förhållande.” Säger hon och stryker undan mitt hår.

 ”Men mamma, pojkar är äckliga säger jag och lipar mot henne. Men jag lovar” Jag kysser mammas kinder och tar ett steg bak. Mamma och pappa kramas och de kysser varandra. Sedan ber pappa hon i kassan till pressbyrån att ta ett kort på oss alla. Och det gjorde hon. Det är det kortet som ligger under mig kudde och som varje dag påminner mig om mitt löfte.  Mamma sa att hon älskade oss, kramade oss en sisat gång och sedan försvann hon . Vi skyndade oss mot utkiksplatsen där vi skulle se på hennes plan som skulle lyfta om 15minuter.  Vi väntade länge och jag fick en glass av pappa. Efter en lång stund som kändes som för evigt så såg vi hennes plan rulla och se alla passagerare gå ombord. Jag tyckte mig se mamma gå på planet allra sist men jag är inte säker. Planet tog sedan fart och lyfte. Vi stirrade båda efter det. Men något var fel. Planet började brinna på ena vingen och spred sig sedan så att hela planet brann. Det störtade och kraschade inte långt ifrån parkeringen där alla bilar stod. Planet sprängdes. I tidningen stod det: INGA  ÖVERLEVANDE  EFTER  PLAN  KRASCH  I  STOCKHOLM.  Jag grät hela den natten, mest för att min mamma inte hann uppfylla sin dröm utan kom inte längre än till bilparkeringen innan hon dog. Mer än så förstod jag inte riktigt.

 Det var tyst en lång stund. James hade tagit min hand och jag kände tårar rinna ner för min kind.

 ”Jag kommer aldrig att kunna ha ett förhållande med någon, för det har jag lovat mamma. Jag lovade att hon skulle vara med när jag fick ett förhållande. Och hon är inte här och kommer inte att vara. Så jag kommer inte att ha något förhållande. Det är bara så det måste bli” Säger jag och känner hur trött jag blir i kroppen. Morfinet har avtagit och jag känner smärtan i huvudet igen.  James klämmer min hand och böjer sig sedan över mig. Han tittar mig djupt i ögonen och  drar sin tumme över mina kinder för att torka bort tårarna. Sedan kysser han mig. Det är en djup kyss full av känslor och passion. Det är den första kyss där jag faktiskt har känslor för den andra personen. Jag avbryter den först och vänder bort huvudet från honom. Jag andas tungt och osammanhängande. Får inte riktigt luft. Tårar rinner ner för mitt ansikte. ”Förlåt, jag kan inte.”

 ”Jessie, säger han bara och andas tungt. Jag tror att jag älskar dig”

---------------------------------------

Kommentera gärna vad ni tycker så peppar ni mig mer att skriva!? hoppas att ni gillar den :) Har jobbat hårt för att få till den! //Alexx