10 Underbara Dejter

Kapitel 13

Kapitel 13

 *^*^*^*Erik´s POV^*^*^*

 Hennes hand vilade på mitt bara bröst och jag kunde höra henne snarka lite lätt. Hennes blonda hår ligger utspritt på kudden. Jag vet inte hur länge vi har hållit på så här. Det måste vara ett år snart. Och jag har inte berättat något för mina barn. Jag vet inte hur man ska berätta för sina barn att man försöker gå vidare. Jag vet att Jessie fortfarande är ledsen över att inte ha sin mamma där. Det syns i hennes ögon. Och León tittar så ofta i våra foto album på henne att det gör ont att se honom. Jag vet inte hur jag ska berätta för dem att jag vill gå vidare. Jag lovade Ellinore, precis som hon lovade mig, att om någon av oss skulle gå bort före den andre så skulle vi gå vidare. Men det är svårt. Varje andetag gör ont. Det gör ont att varje dag leva utan henne. Kvinnan som jag ville ägna mitt liv åt. Men nu har jag Marie, jag borde vara glad över att jag inte behöver dela nätterna (som är värst) ensam. Självklart vore det bättre om mina barn fick veta att jag är tillsammans med en ny kvinna. Det snurrar i mitt huvud. Jag tänker för mycket. Jag drar en hand genom mitt hår. Har det blivit gråare på senaste tiden? Jag har inte ägnat mig så mycket åt att fixa mig, det har inte känts som om det funnits någon att fixa sig för. Jag jobbar övertid varje dag. Det tär på en. Min mobil lyser och börjar vibrera. Jag suckar. Inte ens klockan 12 på natten får man vila. Jag suckar och sträcker mig mot telefonen och svarar;

 ”Ja, det är Erik Prior”! Säger jag och väntar…..

 ”PAPPA! Du måste skynda dig. De har gripit Jessie” Skriker León i telefonen. Jag säger till honom att jag kommer dit på en gång och slänger mig ur sängen och drar på mig kläderna i all hast. De ligger utspridda över hela golvet. Marie vaknar och kisar i mörkret på mig.

 ”Vad gör du? Kom och lägg dig igen” säger hon med raspig röst.

 ”De har gripit Jessie och jag måste åka dit och hjälpa henne, säger jag” och försöker låta lugn men rösten spricker. Mina händer darrar när jag drar upp blixt låset på mig jacka.

 ”Vill du att jag ska följa med?” Frågar Marie och sätter sig upp i sängen, vaken och beredd att klä på sig. 

 ”Nejdå, du kan stanna” säger jag och kysser henne på pannan. Jag är inte säker på om det här är ett tillfälle att berätta för dem. Vilken tur att alla stoppljus visade grönt. Annars hade det kanske blivit en olycka på vägen till polisstationen.

 *^*^*^Jessie´s POV*^*^*^*

 Det var grå väggar och det enda som fanns i rummet var en enkel fäll säng och en toalett. Inget fönster fanns och jag kurade ihop mig i det högra hörnet som jag satt i. Mina händer skaver där handbojorna skär in i handlederna. Jag suckar och känner de varma tårarna rinna ned för kinderna. Jag undrar vad det är som jag har gjort. Jag vet att jag inte varit i skolan sedan jag såg Jeans kropp. Jag ryser när jag tänker på ansiktet som stack fram under filten de täckt hans kropp med från båren. Dörren slits upp efter vad som känns som en evighet och en polisman kommer in och tar med mig till förhörs rum. Klockan är mycket så det är bara en polis som förhör mig. Han frågar frågor om vart jag var natten då Jean dog. Jag berättar att jag varit hemma hela helgen och att jag pluggat inför ett prov som skulle komma veckan därefter. Polismannen tittade skumt på mig men fortsatte inte mer på den frågan. Han frågade vilken relation jag hade till Jean och jag sa att han trakasserat mig så länge jag kan minnas. Kallat mig vid olika köns ord och ofta tafsat på mig. Jag berättade inget om våran överenskommelse. Polisen såg nöjd ut över mina svar och skrev ned allt, fast det hela spelades in.

 ”Har du någonsin känt att du velat hämnas på Jean för det han gjort mot dig?” Frågar polisen.

 ”Jag…..Nej! Eller, klart att jag varit arg, men jag skulle aldrig skada någon” säger jag förfärat. Det rycker i hans mun, som om ett leende döljer sig där.

 ”Det råkar vara så att jag har bevis på att du har haft kontakt med Jean innan han dog” säger polisen och borrar in sina ögon i mig.

 ”Öh…han sms-ade lite med mig, men det var inte mer än det” säger jag och undrar vart han vill komma.

 ”Vi har hittat Jeans mobil och på den finns det endast sms och samtal till och från dig” säger han och jag ryser.

 ”Jag har aldrig svarat! Han har skrivit men jag var inte med på det” försöker jag försvara mig.

 ”Jessie, nu vet jag att du ljuger. Jag har tydliga bevis skickat från din mobil” säger han och skrockar. ”Det här kommer du inte undan med” Och med det sagt, vänder han sig och går iväg genom dörren. Mitt huvud snurrar av frågor. Jag begraver ansiktet i mina händer.

 *^*^*^* James POV*^*^*^*

 Vi fick inte följa med till polisen med Jessie, så vi satt kvar både jag och León i soffan. Han hade ringt sin pappa och bett honom åka till stationen. Vi båda hade inte pratat på snart 30minuter. Mitt huvud snurrade av frågor. Talade de sanning? Var det sant att Jessie är Jeans mördare. Det var inte länge sedan alla tv apparater var täckta av nyheter om den döda 18åringen som hittats på skolområdet. De hade inte velat gå ut med mer information än att de efterlyser vittnen till händelsen och är mördaren på spåren. Vilket var bra, antar jag. Det var bara så svårt att tänka sig att Jessie skulle döda någon. Det verkade inte rimligt. Det är mindre än 2 timmar sedan hon legat uppkrupen i min famn och vi hade tittat på tv tills vi båda somnade. Skulle hon kunna se mig i ögonen och säga att hon inte gjort det? Jag har hört rykten på skolan om att hon har haft massa pojkvänner. Är jag hennes nya offer? NEJ!....vad är det jag tänker. Jessie skulle aldrig göra så. Jag måste stå vid hennes sida om det här. León rörde lite på sig.

 ”Jag vet inte vad jag ska säga”…..stammar han fram. Han ser alldeles förtvivlad ut.

”Det är du inte ensam om. Vet du något om det här”? Frågar jag och försöker se honom i ögonen. Men han tittar ner på sina händer och vägrar möta min blick. Det blir tyst ett tag. Hur ska jag tolka det??

 ”Jag…..eh….för ett tag sedan så hörde jag något. Jessie pratade med någon i telefonen på hennes rum. Hon lät väldigt upprörd. Hon skrek och sa till den andra personen att den kunde dra åt helvete och att den skulle få sota för vad den gjort” Det blir tyst en stund. Mitt hjärta hoppar av några slag. Det där är starka ord. Att säga att man hatar någon. Vi vet ju visserligen inte vem hon pratade med…men allat pekar ju mot en viss person.

 ”Det verkar skumt, men vi ska inte dra några förhastade slutsatser. Vi väntar tills hon får komma ut” Det var så lätt att säga det. Mindre lätt att faktiskt tro på det. Mitt hjärta krympte mer och mer och jag försökte påminna mig själv att andas. In…..och ut. Kunde jag lita på Jessie? Hon skulle väl aldrig göra det? Eller…? Jag känner henne knappt, när jag väl tänker efter. Är hon den hon utger sig vara? Jag kan inte längre vara säker…

 //Tråkigt kapitel, i know. Men har inte motivation. Lite information behövde ju komma in. Mer roligheter  kommer snart!! Lovar! <3