Att välja rätt | M&M {AVSLUTAD}

3.3 Flashback

// Emmas Perspektiv \\

Det är lite sorgligt. Att jag inte minns någonting menar jag.. Jag minns inte ens min egen pojkvän?

Martinus

Men om jag var kär i honom innan olyckan så har han gjort så jag fallit för honom igen. Jag måste verkligen varit kär i honom.

Jag har kommit nära alla i familjen Gunnarsen. Jag känner mig som en del i familjen. Jag hoppas att jag kände såhär innan olyckan också. Men Marcus, Martinus bror är lite...

Marcus pratar inte så mycket. Han är lite tillbakadragen och blyg tror jag. Jag har inte fått så många första intryck från honom än blyg.

Konstigt, för de andra säger att han aldrig varit blyg. Men mot mig är han riktigt blyg.

Han pratar aldrig med mig. Aldrig.

*

Med hundratals tankar i mitt huvud reser jag mig upp så att jag sitter upp i Martinus säng. Han grymtar till lite och jag sätter fort handen för munnen för att inte börja skratta.

Han är så otroligt söt när han sover. Han vänder sig lite mot mig och öppnar försiktigt ögonen.

Tinus - God morgon, min prinsessa.

Bilder visas upp i mitt huvudet och leendet som Martinus hade fått sig sprida sig på mina halvt torra läppar försvann ganska fort.

Flashback

"God morgon min prinsessan"

Jag log åt hans mening.

"God morgon min prins" 

Flashback slut

Martinus ansikte skrynklades ihop i en förvånad min.

Tinus - Emma?

Jag ryckte till.

Emma - Ehm, aah?

Tinus - God morgon!

Jag fnissade lite och mötte Martinus bruna ögon.

Emma - God morgon!

Tinus - Vart ska du?

Åh, juste.. Jag kom fort på varför jag satte mig upp.

Emma - På toa! Kommer snart!

Han nickade och stängde ögonen igen. Jag smög försiktigt ut från Martinus rum undrades på vem det var som jag hade sett i bilderna. Var det Martinus? Var det ett minne?

*

Jag torkade händerna på den vita handduken som fanns bredvid handfatet. Jag slängde en blick i spegeln och kunde inte låta bli att låta en suck lämna mina ljusrosa läppar.

Vad ser Martinus i mig?

Jag vände mig mot dörren och tryckte försiktigt och tyst ner handtaget så att jag inte skulle väcka någon annan i huset.

Jag lyfte blicken från golvet och min kropp slog fort emot någon. Jag hoppade till lite och blev förstås rädd.

Emma - Oh, förlåt!

Marcus.

Mac - Lugnt.

Jag kollade in i hans ögon och kände ett lugn sprida sig. Det var något med hans ögon som jag kände igen.

Han har lika ögon som sin bror?

Men.. Dedär snedda leendet då?

Nej, också hans bror.

Han har en tvilling, en enäggstvilling. De är väldigt lika. Det är klart han påminner om Martinus.

Han skulle precis gå när jag kom på att jag behövde fråga honom något.

Jag greppade tag i hans arm och han kollade förvånat in i mina ögon.

Emma - Har du något emot mig eller så?

Marcus kollade undrande på mig.

// Marcus Perspektiv \\

Jag kollade frågande på henne. Vad menar hon? Vadå något emot henne? Jag har inget emot henne.

Jaha, det var det hon frågade.

Mac - Ehm, nej?

Jag kliade mig stelt i nacken och lät blicken åka ner till fötterna.

Emma - Det verkar som de..

Mac - Emma jag..

Tinus - Va händer?

Martinus kom upp bakom mig och jag pustade lättat ut. Jag behövde inte säga något.

Tinus - Ska vi gå ner och äta frukost?

Frågan var riktad till Emma och jag kände en klapp i ryggen från min bror.

Emma nickade och jag kunde inte låta bli att kolla på hennes vackra leende. Det leende som jag alltid lyckades få fram på hennes läppar. Det hade nu Martinus lyckats få fram.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
Flashbacken är från "Killen som räddade mitt liv" kapitel 2.3... 😊😊

Vad tror ni kommer hända??

Glöm inte att rösta och kommentera för blir superglad av alla kommentarer! Det gör det roligare att skriva då ;)

Boken är snart slut! Och det kommer inte komma en ny uppföljare...

Skoja, klart det kommer det! (Tror jag heh)