Right now - swedish

16

Okej, så från och med nu ska jag försöka börja skriva lite längre kapitel, kring 800 ord kanske. Så det hoppas jag blir bra. Sen så vill jag bara tacka er alla sjukt mycket för att ni läser min berättelse. Så njut nu av den här delen, puss :) ♡ Och lyssna på den här undertiden när du läser - https://www.youtube.com/watch?v=1hTOAo_bfeg

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Clara POV

Jag stod och stirrade på den svarta klänningen i flera minuter innan jag tog på mig den. Det var den finaste klänningen jag någonsin hade sett och den passade perfekt. Frida skulle säkert gillat den. Hon älskade kläder, mode och allt sånt. Om bara hon hade varit här nu och sett den. Jag plattade håret och satte upp det i en hög tofs. Sen gick jag in till badrummet och började sminka mig. Puder, eyeliner, marskara och rött läppstift. Jag beundrade mig ett bra tag i spegeln, torkade några tårar som runnit ner för kinden och gick ut från badrummet.

"Are you okay?" frågade Harry som stod lutat mot en vägg i hallen. Jag log lite smått mot honom.

"Yes, i think so." sa jag och gick och tog på mig mina svarta klackar. Sen ställde jag mig bredvid Harry. Jag var nästan lika lång som han nu. Men bara nästan. Han kramade mig och vi gick ut och satte oss i bilen. Herregud, vi var påväg till min lillasysters begravning.

På begravningen (fortfarande Clara POV)

Jag grät innan det ens hade börjat. Mina lilla, lilla, syster. Hon förtjänar mycket bättre än det här. Jag tycker också synd om Wilma. Att se sin bästavän bli överkörd av en bil och sen... dö. Hon var också på begravningen. Jag kollade på henne och hon grät också. Plötsligt kände jag en arm runt om mig. Det var Harry. Jag kramade honom och lät tårarna rinna. Han fick mig att känna mig trygg.

Prästen var lång och hade blont hår. Han var bra på det han gjorde, pratade som om han hade känt Frida hela hans liv. Han berätta om henne, vad hon hade upplevt i livet. Jag grät mest under den biten. Att tänka tillbaka på alla minnen vi hade tillsammans. Jag lät mitt huvud falla ner i mina händer. Kanske om jag inte hade fått det där jobbet hade hon inte pratat om det, då hade hon inte vara död. Det är mitt fel att hon är död. Jag dödade henne.

Harry POV

När prästen hade pratat klart samlades alla runt kistan. Nästan alla grät. Kistan var vit med guldiga och rosa blommor på. Alla hade varsin rosa ros i handen. En efter en gick vi fram och la våra rosor på kistan och sa sina sista ord till Frida. Jag förstod nästan ingenting vad de sa, för alla pratade på svenska. Men jag förstod lite eftersom jag hade hört Clara och hennes mamma prata svenska förut. Sen var det min tur. Jag tog ett steg närmare kistan.

"Frida, you don't know me but I'm Harry. I'd love to get to know you, because it sounds like you were a wonderful person. But it's to late now. I promise that i'll take care of Clara. Rest in peace." sa jag och la ner min ros på kistan. Jag kollade på rosen ett bra tag. Sen började tårarna rinna. Jag gick tillbaka och ställde mig bredvid Clara. Hon grät också. Hon öppnade sina armar och kramade om mig. Jag ville aldrig släppa taget. Jag ska se till att inget dåligt händer med henne. Det har jag lovat Frida nu. Hon ska få ett så bra liv som möjligt.

Clara POV

Efter begravningen åkte vi till en lokal alldeles i närheten där vi skulle fika. Det var väldigt spänd stämning i början. Alla runt bordet satt tyst och åt, ingen sa någonting. Jag antar att alla var så chockade att, hon faktiskt var död. Det var som att alla hade tappat rösten. Tillslut avbröt mamma tystnaden.

"Är allt okej gumman?" sa hon och la handen på min axel. Alla kollade. Jag höll tårarna inne.

"Ja." sa jag nästan inte hörbart. Men mamma hörde det i alla fall. Hon kollade på mig ett tag innan hon började äta igen. Undertiden hade de flesta börjat att prata. Jag var glad att man äntligen kunde slappna av, att allt inte var så spänt längre. Plötsligt plingade det till i Harrys telefon.

"It's Louis." sa han och visade mig.

Louis Tomlinson

Hey Harry! Are you and Clara ready to come back to London? We miss you guys!!! :(

Jag ville verkligen tillbaka till London. Bort från mitt liv i Sverige ett tag.

"Can we go tomorrow?" frågade Harry mig och log.

"Yeah, tomorrow is perfect." sa jag och log tillbaka. Äntligen skulle jag få träffa alla igen.

Så det var del 16. Den skulle egentligen blivit lite längre men jag orkade inte skriva mer, så ni får mer i nästa del istället. Och som vanligt om ni ser några stavfel är det bara att säga till :)

- Moa ♡