Sagan om Nathalie Larsson

Kap 14 ~en stor hemlighet~

*Nathalies perspektiv*

Någon drog mig ur Felix armar och in på planet. Väl inne på planet kände jag en påse dras för mitt huvud. Allt blev svart och jag tror jag svimmade. Jag hörde 2 män prata och sen blev allt svart...

*

*

När jag vaknade var allt svart, förmodligen hade jag en påse för huvet ellr nått. Men vi var inte på planet så vi måste antagligen vara i Hawaii nu... Jag hade ont i hela kroppen, mina ben värkte och mitt huvud bultade. Det var verkligen svårt att andas och det kändes som att jag inte fick i mig nåt syre

*Felix perspektiv*

Jag hade precis lagt på polisen som sa att dem skulle göra allt dem kan... Sure-.- Nathalie var borta och jag vet inte vem det var som tog henne!? Jag fick panik... Omar och grabbarna skulle hämta mig på flygplatsen om några minuter men jag kunde inte få tankarna från Nathalie... Om han skadade henne vet jag inte vad jag skulle gjort! Tänk om han dödade henne!? Jag försökte slappna av när Oscars och de andras mopeder rullade in framför mig. Dem hoppade av och drog in mig i en gruppkram. Jag fick gråta ut på deras tröjor vilket var jävligt skönt.

"Vad hände?" Frågade ogge efter ett tags tystnad.

"Jag hade henne i mina armar och vi kysstes och sen tar någon henne och drar med henne in på planet som sedan åker iväg innan jag hann hoppa på...." Sa jag helt speedat.

"T-tog dem henne?" Fick Omar fram mellan snyften, han grät också.

Jag nickade på huvudet.

Vi tog mopparna och körde hem till Nathalie. Jag visste var hennes extranyckel var så vi gick in. Maja kollade på oss förvånat när vi klev in genom dörrn.

"V-var är Nathalie?" Frågade hon oroligt.

"Hon blev kidnappad..." Sa Oscar och blev genast tårögd. Alla vi brydde oss om Nathalie. Maja satte sig ner på en köksstol och brast ut i gråt med huvudet i sina händer.

"F-Felix?" Kved hon fram mellan snyften.

"Ja?"

"Hon älskade dig... Du var det enda hon pratade om hela tiden och du var anledningen till alla hennes leende...." Sa hon och log mot mig. Jag fick en varm känsla i kroppen som snabbt spolades bort när jag insåg att hon var borta för alltid i ett annat land... Oscar la en hand på min axel.

"Vi klarar oss genom detta! Tillsammans." Sa han och log mot alla.

Allt blev till en gruppkram med Maja och mig längst in. Sen satte vi oss i soffan och kollade på "the last song" som Maja hade tvingat oss till att se. Hon påminde mycket om Nathalie faktiskt, vilket fick mig att le. Filmen var väll 'okej' men jävligt tjejig om man säger så... All min fokus var på Nathalie och hur hon hade det...

*Oscars perspektiv*

Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken igen men jag blinkade några gånger för att få det att försvinna vilket funkade. Nathalie hon var så glad... Vilket gjorde en själv glad. Jag har fortfarande inte förstått att hon är borta... Det känns som en freaking mardröm ellr nått...

Hon kunde inte vara borta!? Det fick liksom inte vara sant helt enkelt.

Jag hörde hur min mobil plingade till och gick direkt för att kolla vem det är.

Nathalie!? Jag läste smset en gång till för mig själv "Oscar du är den enda jag kontaktar... Säg inget till dem andra? Lova! Jag mår bra än så länge men jag tror min kropp kommer brista snart. 'Mannen' hotar mig och misshandlar mig och jag vet inte var jag är, svara inte på detta för då kommer han höra och förmodligen döda mig... Säg inte till nån att jag kontaktat dig! Jag skriver när jag e säker igen<3 " det upprepade sig i mitt huvud. Hon kontaktade mig först, och hon mår bra? Bättre kunde det inte bli... Men hon trodde också att hon skulle brista snart. Om hon dog vet jag nog inte bad jag skulle gjort... Antagligen dö jag me? Jag la ner mobilen i bakfickan och tassade ner för trappan igen. Vad jag hade gjort där uppe? Jag sa att jag skulle gå på toa men jag typ luktade på Nathalies kläder... Jag vill ha henne här bredvid mig, hennes leende!