Vindsburen

24

Rebecka

Återigen kliver jag in genom portarna till det mest deprimerande stället just nu, sjukhusets.
"Rebecka Harving, vill träffa Noel Hanning" säger jag till den snälla damen i receptionen. "Du har tillåtelse, antar att du vet vart han har sitt rum" säger hon och jag nickar, har redan varit här allt för många gånger.
Med vana går jag genom sjukhusets kala korridorer, lukten av sjukhus fäster sig i näsan medan jag passerar kända, och okända, läkare.

Vid Noels dörr knackar jag på, hör endast ett svagt mummel från insidan. Lätt öppnar jag dörren och ser hur han skiner upp i ett leende.
"Hej Rebecka" säger han, "hej Noel" säger jag och som vanligt slår jag mig ned på den lilla stolen bredvid sängen.
"Hur känner du dig?" Frågar jag och tar av vana hans hand. "Inte så bra" säger han lågt, något jag inte reagerar på längre. Han är sjuk, det är bara att inse.
Jag nickar lätt.
"K-kan du i-nte lägga-a dig hä-är" stammar han nervöst fram. Jag skiner genast upp i ett leende och nickar.
Hela han slappnar av vid min reaktion och han hoppar genast åt sidan för att ge mig plats. Försiktigt kliver jag i sängen och lägger mig vid hans sida.
Han drar täcket över oss och jag fifflar efter hans hand under täcket. När jag finner den flätar jag ihop våra fingrar igen och ler. Försiktigt vänder jag mig mot honom och tittar in i hans ögon som redan tittar på mig.
"Du är så vacker" säger han, jag rodnar.
"Du med" säger jag och tänker inte ens på avståndet mellan våra ansikten. Han drar ut sin hand från min och lägger den på min kind. Huden bränner under hans beröring. "Rebecka" säger han, "mm" mumlar jag lätt,
"Jag gillar dig, som mer än en vän"
Vid orden så flämtar jag till, när orden faktiskt är sagda så inser jag,
Att det är sådär jag också känner
"Noel" viskar jag lågt, nervöst nickar han.
"Jag gillar dig också, som mer än en vän" säger jag och ett stort leende pryder hans läppar.
Våra ansikten förs närmare varandra och jag sluter ögonen, strax efter känner jag Noels läppar mot mina.
En varm våg sveper över kroppen och det har aldrig känts mer rätt. Hans underbara läppar som klistrade mot mina.
Jag är kär
Vi drar ifrån och långsamt öppnar jag ögonen. Kan se den röda färgen på hans kinder vilket visar att han är generad.
Lugnt stryker jag bort en del av hans lugg som fallit ner i ansiktet och ler mot honom.
Vill aldrig att detta ska ta slut.

//NÄMEN HEJ HEJ!! Kolla vad som hände där dåååå? Jag kan inte skriva sånna kapitel så förlåt mig//