Vindsburen

28

Rebecka

Pulsen går i 180, precis som efter ett maratonlopp. Kanske är det precis vad det är, ett maraton.
Hjärtat pulserar hårt i halsen och andningen är tung. Snälla jag måste hinna i tid. Vägen framför mig är lång. Jag ökar stegen ytterligare, möjligt eller ej jag gör det ändå. Dörren glider igen. Mörkret lägger sig och han är borta, för alltid. Utmattat faller jag ner mitt på vägen och bryter ihop, orkar inte mer, han är borta, helt borta.

"Hallå? Lever du?"
En okänd röst får mig tillbaka till medvetandet.
Jag blinkar till och gnyr till när smärtan ilar genom huvudet.
"Men gud hur mår du??" Frågar rösten oroligt. Med mycket möda lyckas jag vända mig om till rygg.
Det regnar inte.
"Men oj! Snälla följ med mig hem du måste bli varm och prata" säger rösten igen. Noga studerar jag hans ansikte trots att min syn fortfarande inte är helt klar. Det är en kille, möjligtvis något år äldre än mig. Jag skulle inte ljuga om jag sa att han ser bra ut. Men inte bättre än Noel.
"Vem är du?" Får jag fram lågt, "Filip" säger han och jag nickar, sätter mig upp och får hjälp upp till stående ställning. Har inte orken till att tänka klart. 
"Jag bor bara där" säger han och pekar, "-jag kom precis ut på en joggingtur" fortsätter han och jag nickar. Har inte orken till mycket mer.

Vi tar oss upp för trapporna och väl inne i hans lägenhet hjälper han mig till sängen. Fort dunsar jag ner och håller nästan på att somna igen.
"Här har du" säger Filip och kastar ett par Adidasbyxor och en mörkblå hoddie från gant.
"märkesbög" säger jag skämtsamt och han stämmer in med ett skratt.
"Byt om nu, du lär behöva det" säger han och jag nickar. "Vänta! Jag heter Rebecka" säger jag fort, han nickar bara. Han skjuter igen dörren och jag börjar ta av mig min vita T-shirt. Direkt drar jag på mig hoddien som är alldeles för stor men sjukt mysig. När jag ska ta av mig byxorna känner jag min mobiltelefon i bakfickan. I panik trycker jag på knappen som startar mobilen och den går igång, visar ett procent.
Snabbt letar jag efter en laddare och finner en bredvid sängen redan inkopplad. Jag kopplar in den i mobilen och ser nu hur många notiser jag har.
Jag byter om till Adidasbyxorna innan jag slår mig ner för att kolla mobilen.
Klockan är endast tjugo i åtta vilket förvånar mig, trodde jag sovit en hel natt.
Inga missade sms, inga missade samtal.
Mina föräldrar tror väl att jag är kvar på sjukhuset än.
Jag stänger ner mobilen och kryper ner under täcket. Värmen omsluter mig och det har aldrig känts mer rätt. Dörren öppnas och in kommer Filip. "Vill du berätta varför du låg ute på gatan helt dyngsur?" Frågar han och jag nickar. Jag börjar försiktigt berätta om situationen med Noel och hur jag gått rakt ut i regnet för att sedan finna bänken.
När jag är klar kollar han medlidsamt på mig, "Jag hoppas verkligen operationen går bra. Jag vet hur det känns, jag lovar" säger han och ger mig en kram. Det känns rätt, även om det borde vara fel. Jag kramar tillbaka och vi sitter där ett tag. "Förlåt om jag frågar men hur vet du hur det känns?" Frågar jag försiktigt när vi dragit ifrån, "jag har aldrig berättat det här för någon, jag är ny i stan och flyttade hit efter det som hände. Jag bodde tillsammans med min dåvarande flickvän i Uppsala men hon blev akut sjuk och man kunde inte göra något för att rädda henne. Alla operationer misslyckades och tillslut tog sjukdomen hennes liv. Jag ville bort från allt och starta om på nytt, så jag flyttade hit i hopp om att få en ny start" chockat sitter jag där, får inte fram några ord. Att träffa någon som gått igenom exakt samma sak. Att ingen i denna staden vet, förutom jag. Som han inte ens känner. Återigen kramar jag honom och han kramar tillbaka. "Vem kunde tro att en främling jag hittat på gatan skulle sitta och veta om min största hemlighet" säger han lågt och jag hummar. "Vem trodde att främlingen som hittade mig på gatan skulle dölja en sån hemlighet men öppna upp sig för mig" säger jag lågt. Han hummar precis som jag gjorde.
"Tack för att du tog hit mig" säger jag lågt, "så lite så" säger han och vi drar ifrån.

//a för detta är så verklighetstroget att man går hem till en främling. Jaja nu vart det en bra grej så ni får leva med det. Längsta kapitlet hittills på 700 ord :)
TACK TILL 1K VISNINGAR!!! Ni är bäääääst❤❤❤//