Vindsburen

30

Rebecka

Jag slår upp ögonlocken. Ljuset i rummet är starkt och ett flämtande vid min sida hörs. Nyvaket vrider jag på huvudet och ser ingen annan än Noel i sin säng som är hopskjuten med min.
"Jag var så orolig för dig" säger han lågt.
Minnena från korridoren sitter fast i minnet. Noels hjärtskärande rop hugger som en kniv i hjärtat

"Rebecka, nej, nej, VAD HAR HÄNT? Hallå??! KAN NÅGON SVARA? Hon kan inte vara DÖD! HALLÅ LEVER HON"

Rädslan i hans röst gick inte att missa. Han var orolig för mig.
"Förlåt" viskar jag och känner tårarna bränna under ögonlocken.
"Du hade tur som slängde dig ner, annars hade du blivit träffad rejält av bussen" säger han och jag snyftar till.
"Jag var så orolig för dig och tänkte inte klart. Jag såg inte så mycket heller" berättar jag och han hummar, stryker bort några tårar från mina kinder. "Det viktiga är att du lever" viskar han och lutar sig ner för att lämna en kyss på mina läppar.
"Din operation misslyckades" konstaterar jag och han suckar, "ja det gjorde den, men efter att du hamnat här kunde jag inte ta det lugnt så helt plötsligt vart jag lite piggare vilket egentligen är livsfarligt ifall för mycket blod försöker pumpas samtidigt" säger han. Jag nickar lätt och flätar ihop min hand med hans.

Läkaren lämnar rummet efter att ha berättat om mina skador. Med turen på min sida har jag endast åkt på en hjärnskakning och en axel som hoppat ur led som de tydligen redan dragit tillbaka medan jag var medvetslös. Noels läge är inte stabilt. De vet inte hur länge till hans hjärta kommer orka att pumpa trots den tilltäppta aortan.

Tanken av att jag kan ha orsakat så att hans död kommer tidigare än beräknat känns tung. Hade jag aldrig sprungit ut i vägen hade hans hjärta aldrig pumpar hårdare av panik och det hade inte hållit på att bli totalt stopp.

//inget bra kapitel slut men vad gör det när jag får upp kapitel NÄSTAN varje dag?//