Vindsburen

36

Rebecka

Idag är Noel oroligt svag. Oron är hög och jag ligger i hans säng med honom i min famn. Han är för svag för att hålla om mig.
Nu när vi vet att slutet för oss är nära känns allt jobbigt. Att gå och lägga sig på kvällarna är en plåga då jag inte vet om han lever när jag vaknar.
"Rebecka" säger han lågt, jag mumlar lätt. Han vänder sig om och söker ögonkontakt. Något är inte rätt.
"Jag älskar dig" säger han och jag drar efter andan. Att älska någon är stora ord. Att veta att jag har en sån stor plats i hans hjärta gör ont.
"Jag älskar dig med Noel" viskar jag och han ler.
Sedan slappnar hela hans kropp av och ett ekande ljud fyller rummet. I panik kollar jag på maskinen bredvid sängen.
Ingen puls.
Hela jag börjar skaka, skakar på honom men får ingen reaktion. Tårarna är nära och när läkarna kommer inrusande i rummet förstår jag, det är försent.

Han är död.

Tårarna rinner över och jag tar ett hårt grepp om hans slappa kropp. Hulkar mot hans bröst. Vägrar inse att detta är slutet för oss.
Någon lägger en hand på min axel.
"Jag är ledsen, men han är borta" säger Saga och jag tar ett hårdare grepp om den livlösa kroppen bredvid mig.
Klumpen i bröstet är otroligt stor och jag får svårt att andas. Vägrar släppa honom.
"Jag älskar ju dig, snälla, jag orkar inte, jag älskar dig också Noel" får jag fram mellan hulkningarna och dörren öppnas återigen. Snabbt vänder jag upp blicken och ser Mikael. Han möter mina söndergråtna ögon och jag ser hur tårarna börjar rinna ner för hans kinder. Jag flyttar mig lite åt sidan och tar Noels hand. Som inte längre kan krama om min.
Armbandet sitter runt hans handled och med skakiga fingrar knäpper jag upp det, lägger det i min hand och blundar.
"Vinden orkade inte mer" viskar jag och lägger huvudet i händerna. "Vem ska nu få mig att sväva??" Förtvivlat sätter jag mig på knä och stirrar upp i taket. Mikael går runt sängen och ger mig en stor kram. "Jag ringer dina föräldrar" säger han och jag nickar.
Hela kroppen skakar när han släpper mig för att gå ut och ringa. Återigen ser jag på Noels kropp. Det ser ut som att han sover, fast bröstkorgen rör sig inte av regelbundna andetag. Den är stilla, för hans sista andetag är taget.
"Jag älskar dig så jävla mycket" viskar jag och vänder mig mot dörren. In kommer Mikael igen, "de är påväg" får han fram med en bruten röst. Båda är lika förkrossade.
Att först förlora sin fru och sedan sitt enda barn. Hur går man vidare från det?
Jag känner i fickan, precis som jag anar ligger en ring där.
"Här, det var Noels" säger jag och lägger den i Mikaels hand. Han tittar ner på den och snyftar till. "Han älskade den" viskar han och jag nickar. "Jag vet" får jag fram med skakig röst.

Bilresan hem är knäpptyst. Mina föräldrar försöker inte ens prata, det är lönlöst.
Den korta resan hem går fort och jag går raka vägen upp på mitt rum.

En stund senare kommer mamma upp.
"Här" säger hon och ställer ner en bricka med ett glas juice och en tallrik med bacon och ägg.
"Tack" viskar jag och hon slår sig ner bredvid mig. "Gumman då" säger hon lågt och drar in mig i sin famn. Jag kramar hårt tillbaka. "Jag älskade honom" viskar jag och hon nickar. "Förstod det"

//okej, 2 kapitel kvar !! (Tror jag?)//