Vindsburen

33

Rebecka

"Ja må han leva..." sjunger jag när jag stiger in i Noels sjukhusrum med ett paket i ena handen och en muffin med ett ljus i den andra. Han skrattar till lite när han ser den vackra muffinen.
"Tack så mycket" säger han och jag ler stort.
"Arton år du är ju myndig nu jue" säger jag och slår ihop händerna.
"Ja, kanske det" säger han och ler mot mig.
Jag går fram till sängen och ger honom en enkel kyss som han försiktigt besvarar.
När vi drar ifrån ler båda två och snabbt lägger jag paketet i hans knä.
"Öppna det!!" Säger jag alldeles för exalterat. Försiktigt river han bort det guldiga pappret och framför honom ligger nu en svart ask. Han öppnar den och jag ser direkt hur tårar bildas i hans ögon.

Noel

Nervöst öppnar jag den lilla asken och drar efter andan. Tårarna är nära och jag stirrar på det lilla armbandet i asken. På det hänger flera berlocker.
Försiktigt börjar jag fingra på den första. Ett utropstecken
"Den står för att du har många starka och bra åsikter" säger Rebecka lugnt och jag ler stort, kollar på nästa. En styrkelyftande man.
"Den betyder att du är sjukt stark som går igenom detta." Säger hon återigen och den första tåren börjar rinna. Är alldeles för rörd av denna fina gåvan.
Nästa berlock är ett halvt hjärta.
"När du är borta kommer det kännas som min andra halva är borta" berättar hon och mitt leende falnar.
Den näst sista berlocken är en sten.
"Du är min klippa, lyssnar alltid på mig och finns alltid där. Jag kan komma till dig när jag mår dåligt eller har problem" jag snyftar till. Den sista berlocken, en buss.
"För det var ju på bussen som vi träffades" säger hon och mitt leende skjuter i höjden. Tårarna rinner långsamt ner för mina kinder medan jag skådar det fina armbandet.
"Här" säger hon och håller fram sin hand. I den ligger ännu en berlock. Föreställande en vindpust.
"För att du får mig att sväva och må så bra i ditt sällskap, du kommer bära med dig mig tills du ej orkar med. Jag är helt enkelt Vindsburen" säger hon.
Jag sätter fast den på armbandet och sträcker ut min arm mot henne, en gest som hon fattar. Snabbt knäpper hon på armbandet runt min handled och det passar perfekt. Hon lutar sig mot mig och jag drar in henne i en kram. "Detta var den bästa artonårs presenten någon någonsin kan få!" Mumlar jag och känner hur hon ler mot min nacke. "Skönt att höra" säger hon och jag ler likaså.

//satt alltså och kollade på en dokumentär om fängelselivet och då snackade de om sina barn som fyllde år och sånt så jag ba "Noel ska fylla år" så ja haha
Alltså denna boken är snart slut?
Chansar på att det kommer 3 kapitel till :( //