Om vampyrer fanns

Kapitel 6

Jag flyger. Jag flyger över en främmande stad. Jag ser inga människor. Jag flyger tillsammans med en fågel svärm. Men själv är jag ingen fågel. Jag är en vampyr. Det känns som att den öde staden försöker sluka mig hel, och få mig att bli en del av tomheten. Men trots det lämnar jag svärmen av kacklande, långhalsade varelser och dyker ner mot den öde stadens gator. Fåglarnas oljud avtar och nu är det helt tyst. Som om någon bara tryckte på en strömbrytare.

Men så hör jag en röst. Ett väsande, som skär genom tystnaden. En mans röst. "Alexandria. Alexandria. Kom tillbaka" säger rösten. Jag fortsätter in i staden. Det är någon som väntar på mig. Kontainers fulla med sopor står uppradade längs gatorna. Det stinker av ruttnande bananskal och ägg. "Här Alexandria, här är jag" hör jag rösten väsa, nu precis framför mig. Jag landar på den slitna asfalten. Ser mig omkring. Ingen där.

Men så plötsligt börjar en gestalt ta form några metrar framför mina fötter. Gestalten blir till en rörig dimma av färger, och efter en stund hamnar alla färger på plats. Pappa. "Alexa.." Mer hinner han inte säga innan han börjar lösas upp i färger igen och blir till en skugga som sedan sveper iväg med vinden. Bort från mig, rakt in i tomheten. "Pappa" säger jag tyst för mig själv och tårar tar sin början ner för mina kinder.

Jag vaknar av ljudet av någon som snyftar. Det tar ett tag innan jag inser att det är jag själv. Hela min kropp värker och svider. Det kliar något fruktansvärt också. Men när jag försöker lyfta min hand för att klia i mitt ansikte som det kliar extra mycket i, går det inte, jag sitter fast. Jag slår skräckslaget upp ögonen och en våg av panik sköljer över mig när jag plötsligt kommer ihåg var jag är någonstans. Jag börjar rycka och slita med armarna och händerna, jag måste ut härifrån. Det gör så hemskt ont. Jag känner hur tårarna bara väller fram men jag fortsätter trots allt detta.
"Snälla sluta". Det är någon bakom mig. Jag stelnar till mitt i rörelserna. Sedan hör jag hjärtslagen. Hur kunde jag missa de? Jag försöker vända mig om, men repen tar emot och jag kvider till. Men jag behöver inte se efter för att veta att det är Isaiah som talat till mig.
"Varför" frågar jag matt och känner hur hungern gnager inom mig. Isaiah kommer fram ur sitt gömställe och ställer sig framför mig.
"Jag vet inte" svarar han och suckar. Han lägger armarna i kors över bröstet och ser med ens väldigt maktlös ut.
"Vad då 'jag vet inte'?" frågar jag surt och ger honom en så mordisk blick som möjligt.
Han ignorerar frågan. Han stirrar på mig. Eller snarare rakt igenom mig.

"Du ser ut att behöva lite mat" säger han plötsligt, men blicken hänger kvar. Jag svarar inte. Åter igen suckar han. Han vänder sig om för att gå ut ur rummet men när jag harklar till vänder han sig mot mig igen och ser mig djupt in i ögonen.
"Du är ingen varulv." säger han och viker blicken mot golvet.
"Okej?"
"Du är en vampyr." tillägger han.
"Okej?" svarar jag igen och försöker låta så oberörd som möjligt, det är svårt eftersom att min kropp är som begraven i smärta.
"Men du är också min underbundna" säger han efter ett tag.
"Jag är din vad?" Utbrister jag och kan knappt hålla mig för skratt.
"Du hörde. Du är min underbundna, vi hänger ihop, med andra ord." säger han och kliar sig i huvudet.
"Men, du är speciell.." Fortsätter han fundersamt, " vår första misstanke var att du är en hybrid..". Nu tittar han rakt igenom mig igen och ser ut att dagdrömma.

" Det är lite svårt att förstå när du står där och mumlar för dig själv sådär" nästan skriker jag åt honom och han rycker till och ser förvirrat på mig.
"Förlåt, har inte sovit på flera dygn" säger han och plötsligt är han försvunnen.

Jag sitter och funderar en stund över vad drömmen jag hade betydde, varför pappa var med, och vad han skulle säga. Men också vad det är Isaiah yrar om. Men det är inte länge jag hinner tänka på det, för dörren till det lilla rummet flyger upp och kvinnan med den röda kappan kommer in. Hon är rosenröd om kinderna och är andfådd, hon måste ha sprungit hit eller något.
"Värst vad du var stressad" lyckas jag få ur mig trots att jag just nu känner mig illamående och svimfärdig. Det suger verkligen att få sina bästa krafter förlorade, när man behöver dem som mest.
"Så är det när man har Isaiah som chef" svarar hon. Hon går förbi mig men stannar bakom mig och börjar knyta upp repen. Hon rycker extra mycket i dem för att retas men hon lyckas bara göra mig ännu mer illamående. Jag kniper ihop ögonen och försöker andas djupa andetag men jag kan inte hålla igen. Hela min kropp skälver till och jag spyr upp galla, det svider rejält i strupen och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Kvinnan har stannat upp i rörelserna och jag kan känna att hennes samvete inte är särkilt rent. Men hon säger inget. Hon knyter upp dem sista knutarna och trär av repen från min kropp. Jag sitter kvar, framåtlutad och försöker andas lugnt.

"Eh, Isaiah sa att jag skulle släppa dig, men jag kanske ska ge dig tillbaka krafterna först.." Säger hon försiktigt och lägger handen på min rygg. Jag kan inte förmå mig att svara men hon säger några konstiga ord och jag känner mig redan lite bättre.
"Ta..tack" får jag fram och vänder huvudet mot kvinnan. Hon ler ett stelt leende som inte riktigt nåt upp till ögonen men jag förstår att hon menar väl. Jag kan inte klandra henne för vad hon gjort mot mig, det är Isaiah hon jobbar för.

Nu är all smärta som bortblåst och jag känner mig piggare. Jag reser mig långsamt upp från den hårda trästolen och sträcker på mig. Kvinnan står fortfarande brevid och betraktar mig med en fundersam blick.
"Vad heter du?" frågar jag henne.
" Felicia" säger hon och sträcker fram handen mot mig. Jag tar emot hennes bebis mjuka hand och känner plötsligt blodtörsten komma som ett hugg i magen. Hon försöker ta tillbaka sin hand men jag håller kvar den i ett järn grepp. Jag känner hur blodådrorna under ögonen pulserar och hur mina vita huggtänder växer fram. Det går inte att stå emot den här gången heller. Jag rycker henne till mig och begraver mina tänder i hennes hud. Det är det bästa som hänt på väldigt länge.
_________________________
Förlåt för drygt kapitel och förlåt för att det var så länge sedan jag skrev sist.. Jag tappade skrivlusten ett tag.. Jag kommer nog släppa ett nytt kapitel snart igen, håll ut! Nä skoja, det är nog inte så många som bryr sig, eller?
Jaja hejsvejs!