Om vampyrer fanns

Kapitel 10

Hon dö, de dö. Rätt uppenbar meningen. Jag dog när jag skulle omvandlas till vampyr, och de, är kanske mina föräldrar. De kanske dog inombords, en liten bit av deras liv försvann ju när jag flyttade till Isaiah och aldrig utbytte minsta lilla ord med de igen. Visst tvingade Isaiah de att "tycka" att det var okej, men det betyder inte att de inte saknade mig.

Resten av det pappa berättat av profetian vet jag inte riktigt vad det skulle betyda. Att jag återuppstod är ju sant, och allt förändrades, jag blev ju vampyr. Men "kaos i deras liv"? Vems liv? Mamma och pappas? Jo pappa verkar ju inte ha haft det så bra... Men jag förstår inte hur allt det kan vara mitt fel.

Pappa slutar hosta och samtidigt känner jag en stark vind blåsa upp i den runda skogsgläntan vi sitter i. Den rycker och sliter i våra kläder och mitt hår stället sig åt alla håll. Löven som låg så fint uppsopade bland träden virvlar nu runt i vinden. Den börjar sakta men säkert blåsa upp som en spiral i cirkeln vi befinner oss i, och snart har något som liknar en turnado tagit form runt oss. Jag blir alldeles yr av att titta, var jag än ser är det bara en massa luft som sveper runt, runt och runt. Det känns nästan som att det är jag och pappa som snurrar. Men det är helt tyst. Inte minsta lilla ljud, trots att den enormt kraftfulla virvelvinden. Så småningom börjar den sänka sig igen och till slut har den plötsliga stormen helt dragit sig tillbaka. Löven ligger fint uppsopade i utkanten precis som förut.

Allt detta på bara några sekunder.

"Pappa hur är det?" Frågar jag oroligt.

Han kröker på nacken och tittar sedan rakt framför sig.

"Det är... Bra. Toppen." Säger han och ser på mig. Han ser förvånansvärt pigg ut. Hans trötta blick är som bortblåst, sättet han ser på mig nu ser friskare ut än någonsin.

"Pappa, vad är detta?" Jag lägger min hand på hans kind. Den känns sval och sträv av hans korta skäggstubb.

"Det kommer nog hända ett par gånger till, den här stormen.. Det har hänt tre gånger förut. Och varje gång tappar jag kontrollen över mig själv, inom ett dygn..." Säger han och ler sorgset mot mig.

" och för varje gång, offrar du massa människor?" Fortsätter jag åt honom.

"Ja." Svarar han.

"Men hur länge kommer det hålla på då?"

"Enligt profetian ska jag leva i förbannelse styrd utav vind, denna ska förfölja mig till mina sista dagar , men jag kan inte låta det fortsätta så här.."

"...Du måste hjälpa mig" fortsätter han sedan "Jag har ingen aning om när det kommer hända denna gången. Det kan handlar om minuter, sekunder! Jag kan inte fortsätta så här... Jag har dödat tillräckligt." Säger han förtvivlat. Han ser ner i marken.

"Vad ska jag göra?" Jag väntar på ett svar. Men han bara sitter där och ser ner på de små sandkornen på marken. Drömmer om hur lätt livet skulle vara som ett sådant.

När han efter en stund kollar upp igen med tårar i ögonen förstår jag. Han vill att jag ska stoppa Profetian. Han vill att jag ska döda honom.

___________________________

Hej, och tack du som läser det här just nu. Jag kommer nog släppa ett till kapitel så snabbt så möjligt nästa gång, för jag vill komma någon vart med den här storyn så jag får mer lust att skriva på den. Ni får hemskt gärna kommentera vad som ska hända, behöver lite inspiration..

Tack o hej