Om vampyrer fanns

Kapitel 9

Jag kom ut. Jag har ingen aning hur det gick till, men jag kom ut. Jag vet inte hur många gånger jag mötte en återvändsgränd och fick vända om igen för att testa en av dem andra korridorerna. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra pappas hjärtslag avta, men efter en liten stund börjat slå igen. Jag ver inte hur många gånger jag varit nära att ge upp jakten på en utgång, men tappert fortsatt för min kära pappas skull.

Men jag kom ut. Äntligen. Trots att jag kommit ut efter mitt långa sökande efter ett ljus ur det ständiga mörkret, är det blandade känslor. Givetvis är jag glad över att få känna frisk luft i mina lungor igen. Men jag har nog inget annat att känna lycka över just nu. Att ha fått träffa pappa var ju inte sådär jätte rogivande eftersom han tydligen bara hade hemska saker att komma med.

Jag lägger försiktigt ner pappa på en smutsig parkbänk. Jag sätter mig på knä bredvid och ser på när hans bröstkorg sakta och oregelbundet höjs och sänks med lätt ansträngning.Runt omkring oss växer skyhöga träd som ser ut att sträcka sig ända upp till molnen. Vad jag kan se, lukta, och höra är det ingen förutom jag och min döende lilla pappa här. Jo, småkrypen förstås. Träden omringar oss tätt och det ser ut som om vi står mitt i en cirkel, som träden skapar. På marken ligger inte ett enda löv, dem ligger uppsopade bland träden. Det känns onaturligt, att mitt i en skog som förmodligen inte blir besökt av människor så ofta, ser ut så här mitt bland de tätt bevuxna träden.

Det ser så prydligt ut. Men det påminner mig om de där högarna av lik som pappa så fint "skapade". Och de påminner mig om profetian som pappa aldrig hann berätta färdigt. Nu svävar han mellan liv och död och jag tror nog inte att det är så stor chans för honom att överleva, när det är en gammal berättelse som styr nuförtiden. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på den, en profetia borde inte kunna styra någons liv. Men i en värld med vampyrer och varulvar kan man nog aldrig vara säker.

Jag undrar om det på något sätt är mening att vi skulle hamna precis här, bland alla träd. Om allt jag har gjort, allt som har hänt mig alltid varit planerat. Jag blir äcklad av tanken, det är som att jag är någon jävla marionettdocka som någon gubbe sitter och styr med några trådar. Usch.

Pappas hjärtslag verkar bara bli svagare och svagare, likaså hans puls. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag får väl bara sitta och vänta på att hans livskraft sakta rinner ut, likt ett timglas som töms på sand. Jag undrar hur profetian lyder efter det lilla som pappa hann få fram. Jag stryker försiktigt min handrygg mot hans sträva kind och han suckar till. Med ögonen fortfarande stängda säger han:
"När hon återuppstå... Allt förändras..." Han drar ett djupt andetag innan han fortsätter.
"Kaos i deras liv, nu ingen mer frid" han tar ett till rosslande andetag och utbryter i ännu en hostattack. Han försöker sätta sig upp men han är alldeles för svag för att en kunna lyfta ett finger. Jag är snabbt på fötter och hjälper honom att sätta sig. Jag håller min hand på hans rygg och med den andra handen håller jag ett fast grepp om hans sköra hand.

Hon dö, de dö. När hon återuppstå, allt förändras. Kaos i deras liv, nu ingen mer frid.

_________________________
Sry för drygt kapitel... Har redan börjat på nästa som jag nog kommer släppa snart.
Vaknade i förrgår med 1k läsningar och blev helt galet glad, tack så sjuuuuukt mycket!!!!:D