Om vampyrer fanns

Om vampyrer finns, så ska jag hitta dem. Åtminstone en. Eller två. Jag ska. För när jag gör det, så ska den omvandla mig. Jag ska bli odödlig. Jag ska också hitta en häxa, som kan göra mig en dagsljusring. En ring som gör att solen inte påverkar vampyrer. Åh vad jag längtar. Efter att kunna påverka folk, styra över dem, göra vad jag vill. Inget kan hindra mig då. Jag är fri.

Jag ser mig omkring, och när jag ser att ingen är i närheten, att ingen kan se, tar jag mig på 2 sekunder, över till andra sidan gatan. Ja, han sa att jag aldrig fick använda mig av mina krafter ute bland folk, men jag menar, om någon såg det skulle dem ju knappast ringa polisen. Vad skulle kunna hända? Dem skulle bara tro att dem såg i syne. Kanske tro att dem hade blivit tokiga. Kanske ta livet av sig. Kanske inte bry sig ett skit. Kanske skaffa glasögon eller springa fram till mig och och skrika " hur kom du hit, så fort?" eller "hur gjorde du det?" och jag tittar dem djupt in i ögonen, tvingar dem att glömma det obeskrivliga som just hänt. Fast jag gör det ju bara när det är mörkt ute, när inte solen kan fräta sönder min hud.
"Så det här du håller till" jag rycker till av det plötsliga ljudet, och vänder mig om.
"Meh, måste du följa efter mig heeeela tiden?" säger jag och himlar med ögonen.
"Alexandria, hur många gånger måste jag säga till dig att inte använda dina krafter utomhus?" Jag hatade när han använde mitt riktiga namn, och han visste det mycket väl. Jag gjorde ett försök att fly från honom och hans irriterande sätt att prata på. Jag tog sats, bara lite, så att det inte skulle märkas. Jag siktade på en punkt brevid honom och skjöt i från. Men med hans vampyriska reflexer, sträcker han ut armen och den träffar mig rakt i magen. Hastigheten gör smällen extremt hög och när han också puttar till mig med armen, så att jag tappar andan och flyger bakåt, gör att det blir lite för mycket smärta på en gång. När mitt huvud slår i marken hör jag ett krasande ljud och jag känner blodet dunka i mitt huvud. Jag ligger på den nu våta och röda trottoaren i ungefär trettio sekunder. När skelettet läkt ihop och blodet slutat flöda, reser jag mig upp långsamt utan att titta upp. Jag förväntar mig en till smäll men när jag tittar upp ser jag att han inte är där längre. Fan. Fanfanfan. Varför hittade jag just honom? Han är den mest idiotiska, irriterande, störande personen i hela världen. Varför just honom?! Hela sitt liv hade hon drömt om hur det skulle bli när hon hittade vampyren som skulle omvandla henne. Hela sitt liv hade hon drömt om, hur dem skulle bli förälskade i varandra, och hur han sedan skulle göra så att dem kunde leva tillsammans i all evighet. Men inget blev som planerat. Han hade tusentals regler på vad jag fick och inte fick göra, och efter förvandlingen, har han varit efter mig hela tiden. Stackars mig som hade tänkt mig något helt annat, ångrar nästan alltihop. "När jag fyller arton, ska jag åka så långt det bara går, från denna jävla fängelsevakten" tänker jag och börjar långsamt lunka hemåt genom mörkret. Bara tanken på att han kanske iaktar mig just nu gör mig illamående.
" Hallå? Vänta, hur gick det?" Jag hör klackar som slås mot sten trottoaren. Jag vänder mig om och ser en medelålders kvinna med blonderat långt hår och röd lång kappa. Jag himlar med ögonen och på mindre än ett ögonblick har jag, i kvinnans ögon, gått upp i rök.

När jag kommer "hem" sitter Isaiah och läser en tidning i hans röda sammets fåtölj. Från och med att jag blev en vampyr, har jag fått bo hos Isaiah (den irriterande vampyren som angrep mig innan), men mina föräldrar tror att det är min pojkvän och att jag valt att flytta hemifrån redan. Mina föräldrar gick såklart inte med på det, så Isaiah fick använda lite tankekraft.. Han sitter och läser en tidning. Jag vet att han hör mig, men han tittar inte upp förrän jag harklar.
"Amen hej älskling!" Säger han retfullt och plötsligt står han framför mig med putande läppar, mindre än en decimeter från mina.
"Men lägg av" säger jag och försöker putta bort honom, utan resultat. Han är 150 år äldre än mig och är otroligt mycket starkare än mig. Tryckt mot dörren står jag där med en vampyr över mig. Jag fortsätter att krångla mig ur hans grepp, men jag är fast. Jag vet vad som ska hända. Det som händer minst en gång i veckan, fyra gånger i månaden, väldigt många gånger per år. Han smeker mig över kinden och kysser mig. Hans tunga letar sig in i min mun och där sitter den kvar medan han smeker min kropp. Hans händer trevar efter min tröja, och när han får av den fortsätter han att kyssa mig, ner över min hals, mina bröst, min mage. När hans kalla läppar möter byxlinningen, börjar hans händer dra av mig byxorna. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag kniper ihop ögonen för att slippa se allt. Se Isaiah som klänger runt min kropp. Se Isaiah som kommer slita av sig sina kläder och.. Jag kväver ett skrik när jag känner hans huggtänder tränger in min hud. Det gör så ont.
"Snälla..Isaiah..Sluta!" Han slutar och ställer sig så att han kan se in i mina ögon.
"Lilla gumman, det här var överenskommelsen" säger han innan hans hand smäller mot min kind.

___________________\\\\\___
Tack ni som läser den här berättelsen! Jag kommer fortsätta skriva på den, så kommentera gärna vad ni tycker och så!:)