Om vampyrer fanns

Kapitel 8

Där står han nu, min pappa. Det är svårt att få in den meningen i huvudet. Det är ännu svårare att inse att det är ett faktum. Och ju mer jag står och kollar på honom, desto svårare är det att förstå. Det var så länge jag såg honom sist, lite mer än ett år sedan nu. Jag har saknat honom, visst har jag det, och några gånger har jag varit nära att ringa honom och mamma bara för att få höra deras röster. Men så klart är det också förbjudet när man bor hos Isaiah så det kan jag glömma. Jag undrar varför Isaiah är som han är, om det hänt honom något förr i tiden som gjorde att han blev den han är idag.. Jag måste fråga någon gång.

"Alex" säger pappa med sin lite hesa röst.
"Pappa" svarar jag och ser på honom med frågande blick.

"Jag varnade dig... I drömmen" säger han och tittar på mig, han ser trött ut, lite vilsen.

"Jag drömde om dig ja, men jag förstod inte precis budskapet".

"Åhh.. Jag har blivit svagare på sistone. Jag kommer inte klara mig länge till" säger han.

Jag tittar på alla lik bakom honom och fnissar lite.
"Om det är du som har gjort det där så kan jag inte riktigt tro att du är så svag" säger jag och tittar på min pappa som nu ser ännu mer vilsen ut.

"Jo, det är jag. I profetian står det bara att jag ska dö, inte hur. Jag vet inte varför jag gjorde det där, men tydligen var det såhär det skulle gå till."
Han ser uppgivet på mig och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag springer fram till honom och slänger armarna om honom. Jag har ingen aning om vad han pratar om men vad det än är låter det inte bra alls. Jag känner mig som ett litet barn där jag står och gråter mot hans axel. Jag gråter för att han är varulv, för att jag lämnade honom, och för att han nu när jag äntligen träffat honom igen, ska dö.
Där står han nu, min pappa. Dömd till döden.
Det är så mycket jag inte förstår. Varför han är här och varför hur han blev varulv och så mycket annat. Så många frågetecken som jag inte vet hur jag ska släta ut.

Efter stund lösgör jag mig ur omfamningen och torkar bort tårarna med min arm. En liten blöt fläck av mina tårar har bildats på pappas t-shirt.
"Jag förstår att du har många frågor om det här, men låt oss åtminstone ta oss här ifrån" säger han och ler.
Plötsligt slår det mig att han inte vet att jag är vampyr. Hur ska jag förklara?

Han börjar gå mot dörröppningen och jag följer, efter en stunds tvekan, efter. Precis när vi kommer runt hörnet, med alla texter, vänder han sig om och tittar på mig. Jag stannar förvånat upp.

"Jag vet att du är vampyr" säger han som om han läst mina tankar och plötsligt befinner han sig i slutet av den klottrade korridoren. Inte visste jag att varulvar också var så snabba.
"Du är nog också en varulv, eftersom att jag har varit varulv hela livet, utan att ha vetat om det, borde du ha ärvt det, så nu när du är vampyr också, så är du en hybrid" viskar han och trots avståndet hör jag det klart och tydligt med mina special anpassade öron.

Jag tar mig dit pappa står på samma sätt som han gjorde nyss.

"Okej ... Jag visste inte ens att varulvar fanns för bara några dygn sen och plötsligt står du här, min pappa och berättar att du är en varulv som dessutom ska dö?!" Utbrister jag och slår ut med armarna.
"Kan du tala om för mig vad det är för profetia du svamlar om? För jag fattar precis ingenting" fortsätter jag och kollar bedjande på honom.

"Profetian" säger han. "Profetian kommer att svara på alla dina frågor".
Jag tittar oförstående på honom en stund men förstår snart. Den inramade texten på väggen. Det måste vara den han pratar om.

"Vad står det i den då?" Frågar jag honom.

"Den är så tydlig den bara kan bli, 'hon leva, dem leva. Hon dö, dem dö... ' " längre än så hinner han inte. Han börjar hosta, blod. Extremt mycket blod, och jag tappar helt fattningen. Vad ska jag göra?

"Pappa?! Pappa?! Vad händer, svara mig!" Saltvattnet som tränger fram ur mina ögon skymmer min syn.
Han böjer sig ner medan han håller sig om magen. Plötsligt slutar han hosta. Från hans mungipor rinner det fortfarande saliv blandat med blod som hamnar i en stor blodpöl när det droppar ner.

"Du ... Måste vara... Redo..." lyckas han med stor ansträngning få fram.

Redo för vad? Jag måste få honom härifrån, innan jag kan grubbla över det.
"Okej pappa, jag ska få dig här ifrån" säger jag och lyfter honom snabbt upp med båda armarna. Han är lättare än vad jag trott. Jag ser fort omkring och börjar springa. Snabbt som vinden.

___________________________
Tack för över 500 läsare!! Betyder guld! Förlåt att jag uppdaterar så sällan, skriver bara när jag har lust och det är inte så ofta. Men ska försöka släppa ett kapitel varje fredag i fortsättningen.(^_^)