Mr Arrogant || Kim Taehyung || SWEDISH VER.

Del 24

"Jalmeokkeseubnida (Bon Appetit)", koade vi tillsammans innan vi började hugga in på den läckra lunchen medan alla andra åt det patetiska vanliga riset och sidrätterna AKA grönsaker, grönsaker och ännu mer grönsaker.

Det kändes lite skumt för att jag var den enda tjejen som satt med de 7 killarna - Taehyung, Jimin, Jungkook, Hoseok, Yoongi, Namjoon och Jin.

De är nära vänner som skrattar och pratar medan jag själv sitter i ett hörn av bordet och äter min mat tyst.

Plötsligt, tog någon min mat och jag tittade upp och insåg att Taehyung satt framför mig.

"Yaahh ... min kimchi," sa jag och stönade.

"Jag hjälpte dig att hitta en gömställe så jag förtjänar att få din del också", skröt han.

"Waahh, ni båda gömde er bra, jag kunde inte hitta er," sa Jimin och fyllde sin mun med en sked full av ris.

"Jiminnie Pabo," sa Taehyung, "jag gömde mig i förrådsrummet."

Jimin satte nästan sin mat i halsen. "Huh? Hela tiden? Men jag såg dig inte?"

"Jag var bakom lådorna, idiot", sa Taehyung och skrattade smått.

Jimin slog sig på pannan och jag skrattade lite.

***

Natten kom och det var 'lägerelds natt' eftersom vi skulle hem morgonen därpå.

Alla samlades på fältet och satte sig runt lägerelden som förbereddes. "Är ni redo?" Ropade en av tränarna och alla blev hypade.

De räknade alla från 3 och sen tändes lägerelden. Alla jublade och musik spelades. Vi sjöng alla lägereldssånger och spelade några minispel. Vi tittade också på andra klasser som uppträde.

Klockan var redan nio men alla dansade fortfarande och hoppade runt till den högljudda elektromusiken som sprängde genom högtalarna, även lärarna.

Jag var inte på humör att leka och jag kände mig lite yr. Jag bestämde mig för att gå bort från mängden och flydde in i trädgården. Ärligt talat, det är inte en trädgård. Det är som en mini skog eftersom det bara finns höga träd runt om.

Jag gick långsamt in i trädgården och satt under ett träd och suckade. Jag kunde fortfarande höra musiken svagt.

Jag vill bara snabbt komma hem. Jag saknar mitt sovrum. Men åtminstone behöver jag inte möta min mamma. Jag hatar fortfarande henne. Jag undrade hur min mormor mår.

Min kedja av tankar avbröts när jag hörde grenar rassla till någonstans nära mig, även om det inte fanns någon vind. Jag vände mig för att se om någon var där men det är för mörk. Jag blev lite rädd.

Jag bestämde mig för att ignorera det och fortsatte att stirra ut mot intet.

"Vad gör du här ensam?" Sa någon med en djup, manlig röst.

Jag vände mig för att se vem det var. Jag kunde se någon bekant, med liten hjälp av månskenet.

Det är Taehyung.

Han gick närmare mig och satt sig ner bredvid mig, våra axlar rörde vid varandra.

Jag tittade på honom, förbryllad. Är han verkligen Taehyung? Eller är han ett spöke? Jag gnuggade mina ögon och stirrade på honom igen.

"Varför stirrar du på mig?" Frågade han mig.

"Inget, varför är du här?" Frågade jag och tittade bort.

"Jag vet inte, jag känner inte för att ha kul," sa han, "Varför går inte du dit och partar då? Seojun kanske blir orolig om du inte är i närheten."