Mr Arrogant || Kim Taehyung || SWEDISH VER.

Del 25

Jag gick långsamt in i huset och stängde dörren bakom mig. Jag tittade på vardagsrummet och blev förbryllad när jag såg min mamma gråta. Jag drog min väska ini huset och gick mot henne.

"Ottuke!" Ropade hon och grät, medan pappa satt bredvid henne och klappade henne på ryggen.

"Eo-Eomma, vad är det för fel?" Frågade jag och mina föräldrar tittade på mig.

"H-Hyejin ah ..." Min pappa suckade.

Jag tittade på honom i förvirring, men de säger ingenting.

"Appa vad är fel ?!" Jag höjde min röst, frustrerad för att jag är så förlorad i situationen.

"Hyejin ... din halmeoni ... hon är borta ..." Sa mamma mellan sina snygtningar.

Jag släppte min väska och stirrade på henne i chock.

"V-vad? Jag tror inte på dig!" Jag andades väldigt fort, tårar började bilda sig i mina ögon, mina läppar darrade och jag var nära på att svimma.

"Hennes granne ringde till oss och berättade om det. Hon hade faktiskt en sjukdom som försvagar immunsystemet, och nu är hon ... hon kunde inte överleva det och hon har gått bort", förklarade min pappa.

Jag föll till golvet och grät hårt.

"Det här är ditt fel! Vi borde ha sett halmeoni den dagen!" Skrek jag på min mamma.

Min mamma svarade inte mig och fortsatte att gråta.

"Din dotter har rätt. Varför prioriterar du ditt arbete?" Sa min pappa till mamma.

"Håll käften," sa mamma till pappa, "Vad vet du bättre än att klaga på mig va?"

"Jag säger bara sanningen, vad är det för fel med dig ?!" Röt min pappa på henne.

De bråkade igen, och jag är oerhört besviken.

"SLUTA SLÅSS!" Skrek jag rakt ut ilsket. "NI TVÅ ÄR DE VÄRSTA FÖRÄLDRARNA NÅGONSIN! Halmeoni gick precis bort och ni båda bråkar fortfarande över dumma saker! Varför kan vi inte bara älska varandra som en familj ?!"

Jag stirrade på dem och tårar föll. Jag stampade ut ur huset och sprang iväg och grät. Jag har just kommit hem för lugn, men jag är helt uppriven igen.

Jag suckade. Jag är väldigt trött.

Jag tog ut min telefon och textade Taehyung.

"Kan vi träffas? Jag känner mig verkligen nere just nu." --Hyejin

Jag nådde parken och satte mig på en bänk och kollade på min telefon.

"Okej, jag är redan på väg till parken." --Taehyung

Tårar strömmade fortfarande nedför mitt ansikte. Jag kan bara inte tro att Halmeoni är borta. Jag knappade in hennes nummer på min telefon och ringde.

"Halmeoni ... snälla svara ..." Mumlade jag till mig själv.

Det kom inget svar. Hon kommer verkligen inte tillbaka, eller hur?

Jag la på och begravde mitt ansikte i mina två händer.

"Hyejin ah!" Ropade Taehyung och sprang mot mig.

Innan jag kunde förklara någonting satt han bredvid mig och lade armarna runt mig och kramade mig riktigt hårt.

"T-Taehyung ..." Sa jag grät mot hans bröst.

"Shhh, säg inte någonting än. Du måste lugna dig först okej," sa han och försökte fortfarande lugna ner sin andning och samtidigt hålla om mig.