Mr Arrogant || Kim Taehyung || SWEDISH VER.

Del 19

Skolan slutade och jag stampade ut ur klassrummet. Det hade varit en dålig dag och jag vill inte gå någonstans utom hem.

"Hyejin! Hyejin babe, vänta," Seojun jagade efter mig. Han tog lätt min arm och vände mig för att möta honom.

"Vad hände? Du ignorera mig under hela klassen. Är du okej?" Frågade han bekymrad.

"Ingenting ... jag bara ..."

"Säg mig", sa han, "Är det den där skithögen, Taehyung igen?"

Jag suckade och nickade.

"Sa han något till dig när du stod utanför klassen tidigare?" Frågade han.

Jag ryckte på axlarna. "Låt mig bara gå hem."

Just då, gick Taehyung förbi med oss och gick till sitt skåp. "Vänta här", sa Seojun.

"Vänta, Seojun, va?! Nej!" Jag försökte stoppa Seojun men han hade redan tagit tag i Taehyung's krage.

Taehyung trycktes upp mot skåpet och och alla runtomkring drog efter andan vid åsynen av den nya killen som utmanat skolans största 'bad guy'.

"Jag varnar dig, våga inte skada Hyejin!" Skrek Seojun i hans ansikte.

Taehyung stirrade på honom, "Är du klar?"

Seojun släppte honom. Taehyung himlade med ögonen och gick därifrån, han gick förbi mig och hans axel slog i min.

Jag suckade. Alla tittade fortfarande på Seojun. Han gick mot mig, "Där allt är coolt."

"Nej, du gjorde bara allt värre!" Skrek jag åt honom och sprang, hemmåt.

***

Jag kom äntligen hem och suckade. Konflikten mellan mig och Taehyung dödar mig. Vi bråkar alltid men han har aldrig varit så kall mot mig innan. Kommer han någonsin prata med mig igen?

Jag bestämde mig för att radera bort alla tankar och gick till mitt rum. När jag såg min kalender, blev jag genast lite gladare. Jag skulle få se min mormor i morgon. Upphetsad, ringde jag henne.

"Yobuseyo?" Hon svarade. "Halmeoni!" Hälsar jag glatt på telefonen. "Jag kommer att se dig i morgon eller hur?"

Plötsligt blev min mormor tyst. "Hallå? Halmeoni waeyo?

"Hyejin ah ..." Mormor talade "Din mamma ringde mig nyss och sa att hon inte kommer att kunna göra det i morgon. Hon är upptagen."

Mitt hjärta sjönk. Det sista jag behövde för att förvärra min dag. "Halmeoni ..." Tårar började bildas när jag ropade till henne. "Jag vill verkligen se dig ... ottuke ..."

"Det är okej min flicka", hon gjorde en paus och hostade, "vi möts en annan dag."

Jag suckade. Vi pratade en stund och avslutade sedan eftersom hon hade en gäst som skulle kommer över till hennes hus.

Det var kväll och mamma kom till slut hem. Hon kom in i mitt rum och jag låtsades att läsa min bok.

"Hyejin ah ..." sa hon och satte sig vid min säng.

Hon försökte hålla min hand, men jag sköt bort den. "Vad gör du här? Varför inte bara stanna på jobbet, arbeta tills du dör!" Skrek jag åt henne. Jag hade en dålig dag och hon var bara tvungen att göra den ännu värre.

"Hyejin ah -" "Du är den värsta! Du lovade att vi skulle se halmeoni! Du ställde in det för ditt arbete!"! Jag fortsatte att skrika.

"LEE HYEJIN! Jag jobbar eftersom jag behöver för att få mat på bordet! Jag måste ta hand om dig! Du lever väl eftersom din pappa och jag arbetar! Vad är det du har brist på? Vad mer vill du ha? Pengar? "

Jag stirrade på henne. "Kärlek. Du saknar kärlek. Du älskar inte pappa, mig, eller halmeoni längre. Allt du bryr  dig om är ditt arbete."

Jag torkade mina tårar när jag gick ut ur mitt rum, grep tag i min jacka och gick ut för lite frisk luft.

*

Jag gick längs gatorna, medan jag försökte lugna ner mig. Det var lite kallt utanför, och himlen blir allt mörkare när solen går ner.

Jag önskar jag kunde gå och berätta allt till Taehyung. Det faktum att Taehyung och jag har ett 'kalla kriget' bekymrar mig.

Jag fortsatte att gå, och faktiskt, jag fann mig själv gå närmare och närmare Taehyung's hem. Minuter senare nådde jag fram till hans hus.

Jag satt utanför, ovilliga att ringa på dörrklockan. Jag började snyfta där, jag visste inte varför. Jag kände mig förvirrad och till trasslad. Jag begravde mitt ansikte i mina händer. Vad är det för fel på mig?

Plötsligt öppnas porten. Jag blev skrämd och var på väg att ställa mig upp för att springa, men Taehyung hade redan upptäckt mig. "Yah ... vad gör du här?"

Jag stod upp och dammade av mig. "Uhh ... ingenting. Jag bara, jag bara ..."

"Gråter igen? Varför går du inte och lutar dig mot din pojkväns axel", sa han plant och korsade armarna.

Jag rullade mina ögon.

"Ingenting. Jag vill bara be om ursäkt", sa jag och tittade ner.

"Åhh ... jaha. Men jag tänker inte be om ursäkt till dig", sa han. "J-jaha men jag har inte bett dig göra det heller ..." svarade jag.

Han suckade. "Följ mig så fixar vi mat sen går vi in och pratar", sa han.

Jag nickade och vi gick.

***

"... Så hon avbröt planen att besöka min mormor för hennes arbete! Hur kan jag inte vara irriterad?!" Berättade jag irreterat till Taehyung medan han åt sin jjajjangmyeon. Jag rynkade pannan, "Lyssnar du ens?!"

"Uhuh ...", sa han och fortsatte tugga.

Jag stönade och vilade på soffan. "Kommer dina föräldrar tillbaka hem eller något? Jag har aldrig sett dem innan."

"De sa att de kommer tillbaka om runt 2 veckor eller något, jag vet inte", svarade han.

"Bra för dig, dina föräldrar är borta och de kontrollerar inte dig mycket, eller förstöra ditt humör", sa jag.

"Ja, men jag känner mig ensam, du ser iallafall dina föräldrar varje dag", sa han, och drack sitt vatten.

Jag svalde. Kanske är jag otacksam.

"Ay Hyejin, kom och städa upp detta för mig innan du lämnar," sa Taehyung och rapade.

"Yah! Hur kommer det sig att jag måste städa efter att du har ätit?!"

"Naturligtvis, jag lyssnade till ditt klagande nu måste du gå hjälpa mig städa upp," sa han och flinade, han kom och satte sig i soffan mitt emot mig.

Jag rullade mina ögon.

Plötsligt, ringde min telefon. "Yobuseyo?" Jag svarade.

"Hyejin, är du okej?" Seojun talade på linjen.

"Jag är okej, Seojun, jag bara-"

Jag slutade prata när Taehyung gav mig en kall blick, jag räknar ut att han bara hatar Seojun så mycket för ja ingen vet varför. Jag bet mig i läppen och teg.

"Hyejin? Är du där?" Säger Seojun.

Jag sätter fingret på mina läppar, för att visa Taehyung att inte göra något ljud eller så kanske Seojun känner igen Taehyung's röst. Taehyung flina.

"... Jag mår bra, vad gör du nu? Har du-" Jag blev avbruten när Taehyung började göra konstiga ljud, högt, för att störa mitt samtal, och jag försökte mitt bästa för att tysta honom.

"Vem är det?" Frågade Seojun mig. "Jag måste gå, hejdå", sa jag och la på luren.

"YAH KIM TAEHYUNG!" Jag tog sats och slog honom.

"Vad? Det är mitt hus och du pratar med din pojkvän i mitt ansikte. Försöker du att skryta?" Sa han och sköt bort mig.

"Jaha! Jag går hem," sa jag och gick.