I Can Live Another Day For You

8.En dödsönskan

"Det är lugnt bara stick iväg.." säger jag medans tårarna börjar att sluta falla.

"Det verkade verkligen inte vara lugnt på sättet du skrek" sa Jin oroligt. Som om han brydde sig?

"Visst." Säger jag och ställer mig upp och går och tar Yoongi i handen. Jag viskar sedan:

"Snälla ta mig härifrån..." efter det tittade han på mig. Han såg fortfarande ut att må dåligt men han började gå upp för trapporna mot sitt rum. Han var nu väldigt försiktig med att inte dra mig i armen någonting alls.

Vi gick in och jag satte mig på sängkanten medans han stod där och stängde och låste dörren långsamt. När han vände sig om såg jag att en tår rann sakta ner för hans kind medans han tittade på mig med den där halvöppna munnen igen.

Jag la ansiktet i händerna och stöde mina armbågar på mina knän. I samma ögonblick som jag såg honom gråta var det som om en kniv högg tag i mig. Jag började genast gråta när jag täckt över ansiktet med händerna.

"Jag är dum i huvudet förlåt, snälla förlåt... Jag skär mig själv, jag skyller det på att ni nu förstört mitt liv men det är jag.. Åhh fan, vad har jag gjort..." säger jag skamset medans tårarna fortsätter att falla.

Plötsligt känner jag två händer ovanpå mina, som sedan drar bort bort dom från mitt ansikte. Han la hans händer på mina kinder och stirrade djupt in i mina ögon. Nästa sak som händer går så snabbt att jag knappt hinner ta in allt. Jag känner bara plötsligt hans mjuka läppar pressas mot min panna och hans tårar rinner fortfarande långsamt.

Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Men det gjorde det. Det tog slut av att en telefon ringde. Och när jag hörde ring signalen förstod jag vems telefon det var. Så fort jag förstod tryckte jag ifrån mig Yoongi och knuffade ner honom på golvet samtidigt som jag hastigt ställde mig upp.

"VARFÖR I HELVETE HAR DU KIMS MOBIL?!"

Han satt bara helt tyst. Jag tittade på honom en stund men började sedan springa mot hennes mobil. Jag tog upp den ur en liten påse på byrålådan. På displayen stod det "Mamma".

Jag skulle precis svara när Yoongi plötsligt dyker upp och sliter mobil ur min hand. Han såg rasande ut. Han slängde mobilen i sängen och tog ett hårt tag om min överarm.

"Du kommer med mig nu" sa han helt iskallt och började dra ut mig ur rummet

Jag försökte titta upp på honom men han såg genast tillbaka på mig med någon sorts seriemördar blick som inte visade några känslor över huvud taget. Blicken fick mig att snabbt titta framåt igen.

Han hade ett fast tag och drog mig genom en lång korridor, inte varsamt alls. Det var som om han hade gått från en snäll kille som inte skulle göra en fluga för nära, till en riktig mördare som inte brydde sig om något alls. Vi gick runt ett hörn och jag hade varit hör förut.

Det var samma korridor som jag hade sprungit ifrån studion. Han drog mig samma väg som jag sprungit, jag tror han är påväg till trappan.

Jag verkade han rätt. Han började gå snabbare och snabbare och jag fick svårt att hänga med. Vilket gjorde hans grepp hårdare. Det började göra riktigt ont.

"Släpp taget!" Skrek jag förtvivlat

"Håll käften" sa han helt oberört. Han började verkligen göra mig rädd nu.

Samma sväng som jag hade sprungit in i Taehyung var nära nu. Vi svängde och... slog in i Taehyung igen? Han såg upp irriterat på Yoongi och såg sedan lite mer vänligt på mig.

"Släpp henne Yoongi" morrade han medans han blick vandrade till hans ögon så deras båda iskalla blickar möttes.

"Ur vägen. Vill du att jag ska slå ner dig igen?" Svarade han och försökte dra mig förbi honom men Taehyung stoppade honom och puttade honom bakåt kraftigt.

"Jag ger dig en sista varning nu. Släpp. Henne." Sa Taehyung hotfullt medans jag såg Namjoon och Jungkook komma fram bakom honom.

Jag såg upp på Yoongi. Han såg ut att tveka men släppte min arm och jag sprang genast fram till Taehyung som la sin arm om min höft.

"Det är lugnt" viskade han så tyst att bara jag hörde.

"Ta honom" beordrade han Namjoon och Jungkook. Dem båda gick fram och tog ett stadigt grepp om varsin av Yoongi's armar.

Yoongi bara såg helt tomt på mig över hans axel medans han blev draggen iväg genom korridoren.

"Vad hände?" Frågade Taehyung bakom mig medans han fortfarande höll sin arm om min höft.

"Varför har ni Kims mobil?" Frågade jag tyst. Först såg han förvånad ut men sedan bytte han till sitt vanliga ansiktsuttryck.

"Aha... Så det var därför Yoongi var som han var.." säger han som om han fattar allting

"Varför?!" Skrek jag nu vilket säkert förvånade honom pågrund av det lilla rycket jag kände hans arm få.

"För att vi har tagit henne." Sa han, på vilket sätt kunde jag inte riktigt avgöra.

"Hon är på vinden men snart åker hon ner i källaren." Fortsätter han medans jag bara blir räddare och räddare

"D-du är sjuk i huvudet" säger jag och försöker sticka iväg men han drar in mig ännu närmare honom. Han håller fast mig runt min midja på ett sätt som tvingar mig att titta honom i ögonen. Våra ansikten är så nära att jag kan känna hans andetag mot min näsa eftersom att han är en bra bit längre än mig. Hans blick skrämde mig.

"Vad sa du precis" viskade han nästan hotfullt...

"N-nej, ehm... I-inget" stammade jag fram

"Du har verkligen en dödsönskan eller hur?" Sa han och drog ett sånt vidrigt leende.

Hur skulle jag kunna ta mig igenom allt det här?

-----
Hej! Jag är såååå ledsen att det tagit mig sån tid. Har verkligen ingen bra ursäkt.
Glöm inte att rösta och kommentera vad ni tycker. Det har varit det som fått mig att vilja skriva detta avsnitt.

Det gör mig såååå himla glad och ger mig inspiration! Ses i nästa avsnitt❤️