Jag var i det gamla förfallna huset igen, men den här gången var jag inte rädd.
Nu visste jag vad jag gjorde här.
Det var som en dröm, fast jag var fullt medveten om vad jag gjorde.
Jag kunde vicka på mina tår om jag ville och min hjärna fungerade som en helt vanlig dag.
Precis som förra gången så hade jag en stark känsla av att gå upp till mitt rum.
Jag hade inte tid att gå upp dit, även om jag var nyfiken.
När som helst kunde jag sugas tillbaka till verkligheten igen.
Jag bara måste hjälpa Sara.
Jag styrde stegen mot köket där jag stött på Sara sist.
Golvet var kallt och knarrade under mina bara fötter.
Nu var jag framme vid köksdörren.
Jag drog ned handtaget långsamt.
Mitt hjärta dunkade hårt bröstet.
Jag drog sakta upp dörren som gnisslade något förfärligt.
Och stirrade in i de mörka köket.
Tomt...
Vart är Sara?
Då hörde jag plötsligt att ett fönster öppnades på övervåningen.
Jag fick en inpuls att springa upp till mitt rum, och det var bråttom.
Jag sprang upp för trappan, kände hur brädor bröts under min tyngd.
Men det fick mig bara att springa snabbare.
Jag sprang upp till min dörr och ryckte i handtaget.
Låst!
Jag kände hur hopplösheten smög på mig.
Just när jag hade så gott som gett upp kände jag något i min hand.
En nyckel!
Jag hade inte tid att tänka hur den hamnat där, utan låste upp dörren.
Tapeten i rummet var ljust gul och på en vägg hängde det ett fåtal tavlor.
Annars var rummet ganska tomt, en säng, ett skrivbord och en garderob.
Och i fönstret satt hon...
Benen utanför och dinglade i den friska kvällsluften.
Hon.. Hon tänkte väl inte hoppa?!
Sara satt och nynnade för sig själv, och verkade inte lagt märke till mig.
Men sedan vred hon på huvudet.
Hennes långa svarta lugg täckte ansiktet.
Jag minns med förfäran hur hennes tomma ansikte hade stirrat på mig.
Jag ville inte se det tomma hålet, men jag var tvungen.
Men när hon strök undan luggen såg man faktiskt ett ansikte.
Mitt...ansikte.
Hon log mot mig.
Jag bara stod där förstenad, och bara tittade på henne.
Sedan vände hon sig om, satte, händerna på fönsterkarmen
Sara vänta snälla!!
förflyttade sig långsamt framåt, fällde en sista blick på mig och lät sig sedan falla över kanten...
Jag skrek, men skriket tonade ut sig till en viskning.
det kändes som om min bästa vän eller till och med min egen syster, föll över kanten.
Jag vet inte varför..
Jag föll ned på knä, sedan satt jag bara där, helt stilla på det kalla trägolvet....
______________________________________
Okej, det här var då sjuttonde delen.
Vad tycker ni?
Blev den för sorglig?
Let me know!
By: Halfbloodprinsess
YOU ARE READING
Bortglömd
Paranormal(Färdigskriven ) Janna är tretton år och har just flyttat till en ny stad, men människorna där är skumma och hon passar inte in, hennes gamla vänner har slutat ringa, och inte nog med det så har det börjar hända mystiska och oförklarliga saker i de...
