Bortglömd

Kapitel 19

David stirrade på mig eller snarare på mitt fönster.
"Vad vill du veta?"
Frågade han, fortfaranade med blicken fäst på fönstret.
"Helst allt du vet."
Svarade jag lite försiktigt.
David förflyttade blicken från fönstret och sedan kollade rakt in i mina ögon.
Han tog ett djupt andetag och började.

"Sara var en helt vanlig flicka som bodde med sin familj i det här huset.
Hon var en skötsam flicka som älskade sin familj mycket.
Men det fanns något hon om inte mer älskade.
En adelsman från byn som hon hade träffat i skogen.
Adelsmannen tyckte om Sara också och dom började mötas oftare.
Så varje kväll vid läggdags satt Sara i fönstret och väntade på pojken.
Men en sen kväll, kom han aldrig.
Sara satt tålmodigt och väntade långt in på natten.
Men adelsmannen kom aldrig....
Nästa dag när Sara tagit sig en promenad ner till byn råkade hon höra ett äldre par tala lite längre bort.
Hon hörde adelsmannens namn och förstod att de talade om honom.

De sade att så sent som igår kväll följde han med sin far till Paris för att studera, tja kanske till och med flytta dit.
Sara blev förkrossad hur kunde han bara lämna henne.
Den kvällen hoppade hon ut genom fönstret."

Jag satt smått tårögd när David hade berättat klart.
"Men om mannen älskade Sara, varför lämmnade han henne bara?"
Frågade jag och torkade mig i ögonen.
"Det var inte hans fel, han ville stanna men hans pappa tvingade honom." Svarade David tyst.
"Adelsmannen hade skrivit it ett brev till Sara, men tyvärr gick det aldrig fram i tid.
"Men hon var ju så ung varför tog hon sitt liv för lite kärleksproblem."
Sade jag.
David bara ryckte på axlarna.

Nu föll bitarna på plats, det var inte oss hon var arg på, det var adelsmannen. Hon kände sig lämnad och.. Bortglömd.

"Men det är en sak till som jag bara undrar, hur vet du allt detta?"

Jag  hade funderat å den en lång stund nu och ville ha ett svar.

David såg på mig, hans ögon var blanka, och hans underläpp darrade något.
"Förlåt! Du behöver inte svara om du inte vill."
Skyndade jag mig att säga.
"Jo, har man sagt A får man säga B, klart att du undrar det skulle jag också göra."
Sedan fortsatte han.
"Det var så här, att...att Sara ä..r jag menar va..r min gammel gammel mormor."
"Min mormor berättade allt detta för mig, inn...an innan hon...."
David brast ut i gråt.
"Do..g." *snyft*
Jag slöt mina armar om David och kramade om honom.
"Jag är ledsen att det gick så långt, jag ville ju inte få dig att gråta."
Sa jag med gråten i halsen.
Jag har alltid haft svårt att inte gråta när folk gråter.

"Vi måste hjälpa henne *snörvel*"
Sade jag allvarligt.
David blev också allvarlig.
"Hur?"
Frågade han. "

"Jag har drömt om Sara ett par gånger, kanske skulle jag på något sätt ge henne brevet. "
David sken upp.
"Det skulle kunna fungera."
Svarade han gillande.
Jag kollade på klockan.
16:34!
Mamma och pappa skulle komma hem vid fem.
David såg också på klockan och vi började snabbt gå ner till hallen.
David tog son jacka och vi sa hejdå.

"Skriv om det är något."
Sade jag innan vi stängde ytterdörren.
______________________________________

Nu ska jag börja avrunda denna bok lite så snart är den slut.
Men ni får gärna kolla in min nya inledning för den gamla var jag inte så nöjd med ^¬^🦄

By:Halfbloodprinsess