Bortglömd

Kapitel 18

Jag vaknar med ett ryck, och tittade på klockan.
20:23.
Jag måste somnat till framför datorn.

Jag reste mig upp och gick mot badrummet.
Jag ville inte sova efter min dröm, men jag beslöt mig ändå för att borsta mina tänder.

Dessutom var jag vansinnigt törstig och torr i munnen.
Jag gick in i badrummet och möttes av mig själv i spegeln.

Jag var alldeles rödgråten och det påminde mig bara ännu mer om min dröm.
Jag sköljde mitt ansikte i kallt vatten och passade på att dricka.
Stora klunkar, som om jag inte hade druckit på flera dagar.

Sedan tog jag min tandborste och drog på ett lager tandkräm.
När jag hade borstat mina tänder gick jag tillbaka till mitt rum.

Trots att jag inte ville sova så var jag jättetrött.
Så jag kröp ner i sängen för att bara vila ögonen lite.

Jag var nästan säker på att jag bara blundade en liten liten stund men plötsligt vaknade jag till av mitt alarm.

Jag hade inte drömt något mer sedan igår.
Jag gick med tunga steg mot garderoben och tog fram en mörklila tröja och svarta jeans.

Sedan gick jag in i badrummet och fixade håret lite.
Efter det gick jag ned till köket och åt frukost, som bestod av naturell yoghurt och müsli.

Pappa var för ovanlighetens skull hemma idag och kunde därför skjutsa mig till skolan.

"Har du sovit gott?"
Frågade han.
"Mm."
Svarade jag, pappa var så sällan hemma nu så att vi sågs inte så mycket.
När klockan var runt sju satte vi oss i bilen och började köra.
Pappa berättade glatt om en hur bra han hade det på jobbet och så vidare.
Jag satt och lyssnade lite halvhjärtat på honom.

När vi var framme släppte han av mig vid skolan och vinkade hejdå.

Jag tittade på klockan och märkte att vi började om tre minuter!
Så jag sprang allt vad jag hade till skolbyggnaden.
Sedan sprang jag genom korridoren där några 6:or satt och pratade.
In i klassrummet.
Alla vände sina blickar mot mig inklusive Gunilla.

"Som jag sa, här är David."
Sa Gunilla och kollade på mig lite smått irriterad.
I klassrummet, bredvid henne stod killen som jag hade mött på min lilla promenad.

Han drog lite på munnen när han såg mig.
Men jag låtsades att jag inte såg,
utan satte mig bara på min plats och var tyst.

"Du kan, hmm sitta bredvid, Janna!
Fortsatte fröken.
Självklart skulle han hamna just bredvid mig, såklart.

Vi tog fram våra svenska-böcker och satte igång som vanligt.
Nästa lektion var bild, och det gick också bra.

Sedan hade vi matte fram till lunch, och avslutade dagen med en och en halv timmes träslöjd.

Efter skolan fick jag skjuts hem av Wilma och hennes mamma som skulle åka till sin sommarstuga nu i veckan.

När vi var framme tackade jag för skjutsen och gick in till mig.
Jag var ensam hemma och tänkte passa på att ta igen lite läxor, när jag fick en bättre idé.

David!
Att jag inte hade tänkt på det från första början.
Han hade antagligen bott här större delen av sitt liv, kanske visste han något om Sara?

Jag bestämde mig för att skicka ett sms.
Han svarade nästan på en gång.
Jag skrev och frågade om han kunde komma hit och att det var viktigt!

Han svarade bara "okej"
Knappt tio minuter efter knackade det på dörren.
Det var han.

Jag öppnade och ångrade genast vad jag hade gjort.
Vad skulle jag säga?
"Hej vet du vem Sara var?"
Urdumt, men jag kunde inte göra något åt det nu utan visade var han kunde hänga av sig.

Sedan gick vi upp på mitt rum.
Vi satt tysta en lång stund tills jag inte stod ut mer.
"Vill du ha något?"
Frågade jag och försökte låta avspänd.
"Kanske lite vatten."
Svarade han.
Jag gick ned och fixade två glas vatten och gick tillbaka upp.
Vi satt återigen tysta men tillslut sa jag det ändå, det fick låta hur dumt som helst men jag måste få en svar.

"känner du till Sara som bodde här?"

Han stelnade till mitt i rörelsen och satt så en lång stund innan han långsamt nickade.
______________________________________

Hejsan, jag har ändrat årtalet när Sara levde till 1852 istället och så har jag ändrat inledningen lite då om ni vill kan ni kika in det.

By: Halfbloodprinsess