ISABELLE

Kap 1

Jag trycker ner gaspedalen hårt mot marken och känner genast hur motorn svarar. Jag känner kraften strömma genom mig och ler. Jag är ett med den. Den är ett med mig. Med händerna i ett stadigt grepp runt ratten har jag bilen i mitt våld. Jag kontrollerar den. Jag vet precis vad den ska göra, och när.

Jag kommer in en lång högerkurva ut mot motorvägen. Jag bromsar och växlar ner. Tar ett djupt andetag. Det här är det bästa jag vet. Däcken har precis lagom fäste i underlaget. Jag känner att de är på gränsen till att släppa, men jag har kontrollen.

Det släpper inte. Jag tar kurvan som en gud. Det är en lång kurva och jag har gott om tid att njuta av hur bilen följsamt lyder mina order. Jag gasar på. Kurvan är snart slut och jag vill öka hastigheten igen. Ut på raksträckan. Ut på motorvägen. Motorn vrålar och jag känner mig levande.

Tänk att något så litet kan göra så mycket med mig.

Det är inte det att jag vill göra något livsfarlig eller oansvarigt. Jag är ju faktiskt medveten om riskerna. Alltför väl är jag medveten om riskerna. Det är nog därför jag vill bemästra konsten till det yttersta. Det värsta jag vet är folk som tror att de kan köra bil, men egentligen beter sig som små skitungar som tror de är coola. Alla är vi medtrafikanter och man måste förstå att det inte alltid passar sig att börna runt rondellen, eller raca i en korsning. Jag tycker inte det är nått häftigt att styla och visa upp sig och sedan inte klara ut situationen. Det är inte coolt alls. Jävla skitungar.

Man måste veta att man kan reda ut situationen, annars ska man inte ge sig på det från första början. Det har jag alltid sagt. Och det kommer jag stå fast vid för alltid. Ingen kan få mig att göra något som jag inte vill. Jag har inget behov att visa mig på styva linan och försöka imponera. Jag gör detta för att jag vill. När jag sitter bakom ratten är det jag som bestämmer. Punkt slut.

Det finns säkert de som tycker jag är töntig, men det skiter jag i. Ingen ska bry sig om vad jag gör. Det är inte deras liv. De vet ingenting om mig. Egentligen.

Jag slår på blinkersen när skylten mot Huskvarna dyker upp. Det är min avfart.

Klockan är strax innan elva på kvällen. Klockan på instrumentpanelen säger 22.48. Jag är på väg för att hämta upp Alex, Amanda och Tom hemma hos Kim. Jag kastar ett snabbt öga på klockan igen trots att jag borde veta hur mycket den är.

22.49 har den slagit om till när jag tagit mig igenom den första rondellen och svänger in på vägen där Kim bor.

Vi kommer nog bli lite sena idag, tänker jag. Men så blir det ibland. Jag kunde inte komma ifrån på jobbet i tid idag. Någon hade fått för sig att stoppa ner så mycket papper i gästtoaletten att det inte gick att spola ner ordentligt. Vilket så klart ledde till en mindre översvämning som jag var tvungen att städa upp innan jag kunde gå. Japp, mitt jobb på Donken är härligt ibland. Not. Men det ger pengar vilket jag behöver. Annars hade jag fått säga bye-bye till bilen. Och det hade ju inte gått, för vad skulle jag då göra av mitt liv.

Kims hus dyker upp på vänstersidan. Det är en sådan där tvåvåningskub med ett garage intryckt mellan deras hus och grannens. Den lilla trädgårdsplätten framför huskuben är överfylld med leksaker, bandymål och klubbor, fotbollar och barncyklar. Det lyser hemtrevligt från köksfönstret som vetter ut mot gatan, men jag ser ingen där.

Undrar hur de klipper gräset, tänker jag och tutar högljutt två gånger för att visa att jag har kommit fram. De kanske inte behöver kippa gräset. Kims tre småsyskon springer säkert ner allt gräs av bara farten. Smart. Vem behöver automovers när man har galna småglin som inte kan sitta still en enda sekund.