ISABELLE

Kap 9

Jag kan inte sluta le. Bara jag tänker på Martin skiner jag upp inombords. Hans ögon glittrar mot mig. Hans starka hand som mjukt kramar min. Så obekymmersamt står han där som en lugn klippa i ett stormande hav. Jag hör honom säga mitt namn. Isabelle. Om, och om, och om igen. Sakta och sensuellt. Som om det var det var ett nytt ord han precis lärt sig säga, och att han vill lära känna varje vinkel och vrå på det som finns.

- Isabelle, jag önskar jag kunde berätta allt för dig, säger han när vi ligger på varsin handduk på stranden efter vårt dopp.

Hans blick bär åter med sig det där stänket av sorg som slipprar igenom då och då.

Våra händer snuddar mot varandras i mellanrummet som bildats mellan handdukarna. Jag får verkligen uppmana all den inre styrka jag har för att inte flytta min hand ännu närmare hans, och ta den i min och aldrig mer släppa taget. Det är som om jag känner hur hans kropp vibrerar av dragningskraft; en dragningskraft som gör att jag bara vill kyssa honom överallt och flyga bort till molnen och bara andas in allt det som är Martin.

- Du får gärna berätta allt för mig, svarar jag stilla.

Jag känner mig alldelels lugn. Kvällssolen värmer fortfarande och vågornas skalp spelar en avslappnande melodi för oss. Världen har stannat av och det finns bara Martin och jag i hela universum.

Han är tyst en stund. Och jag fortsätter lyssna på paradiset.

- Det är som mina tavlor, fortsätter han till sist. Saker gömmer sig, saker man inte kan se.

- Nu är du för filosofisk, skrattar jag roat.

- Är du aldrig nyfiken på folks historier?

Han ser på mig med sina varma, sorgsna och kärleksfulla ögon som ser ut att vilja äta upp mig med blicken. Jag blir inte klok på honom samtidigt som det känns som om jag kännt honom hela mitt liv. Det är väldigt förvirrande och väldigt attraherande på en och samma gång.

- Jag är väl kanske nyfiken, funderar jag. Men inte tillräckligt för att rota i det tror jag. Jag har tillräckligt med problem på egen hand för att ha tid att gräva fram skit om andra bara för att ha något att snacka om på rasterna.

Jag sneglar mot honom. Tar in hans långa utsträckta kropp som ligger bredvid min och försöker spara den i minnet så att jag kan plocka fram den en annan gång. Som en mental skärmdump ungefär.

- Du är speciell du Isabelle, säger han och tittar upp på de små molntussarna som flyter förbi där uppe på hilmen.

Tillslut sträcker han på sig, sätter sig upp och blickar ut över Vätterns spegelblanka yta. De vita segeln från två segelbåtar sticker upp långt borta i horisonten.

- Det finns så mycket skit där ute, fortsätter han tankfullt. Om jag kunde skulle jag skydda dig mot allt det.

Jag rodnar, vilket hans ryggtavla som tur är inte kan se.

- Mig behöver du inte skydda, försäkrar jag. Jag kan ta hand om mig själv. Har du inte hört att jag är en kall bitch? Det är i allafall vad tjejerna i skolan skvallar om när jag råkar snacka med deras killar om saker som de inte har intresse nog att orka förstå.

- Jag har förstått det. Men jag vill skydda dig ändå.

Martin ler. Det hör jag, fast jag inte ser det.

- Den dagen det är något du behöver hjälp med... då ringer du mig. Okej?

Jag nickar för mig själv och undrar i mitt stilla sinne vad det är den här killen har varit med om egentligen. Vad är det som driver honom till mig så?