ISABELLE

Kap 4

Kvällen är gråmulen och regnet hänger i luften. Jag drar koftan tätare om mig. Försöker stänga kylan ute medan jag går från personalparkeringen och in mot jobbet. Väl inne i restaurangen kommer det inte vara lika kallt. Värmen från fritöserna och stekborden brukar kännas av i hela lokalen. Även om man står ute vid kassan får man alltid springa hit och dit, hämta pommesfrites, ropa efter specialbeställda burgare, hämta ny ketchup och fixa med strulande lås på toaletten. Att ha på sig långärmat där inne är inte en idé, då skulle jag svettats ihjäl efter en timme på jobbet.

Klockan är halv nio. Det är fredagskväll. Skolan är slut för veckan. Men inte jobbet, det är två jobbpass kvar innan det blir måndag igen.

Det var svårt att dra sig ur soffan i kväll. Hade gärna stannat inne med Alex och Amanda och glott på film. Poppat popcorn och det där. Legat under en filt och myst och njutit av det stillsamma sällskapet från det romantiska paret som ligger och kramas i sin egen soffa.

Men det är skönt, för jag är ledig imorgon. Perfekt, i och med att det är race igen. Jag har anmält mig till startlistan denna gång. Micke sms:ade runt till oss stammisar innan och ville kolla intresset lite. Han hade någon tanke på att försöka hålla startplats och starttid hemlig så länge han kunde. Sms:a ut informationen till närmast berörda en timme innan.

Det vore rätt fint att slippa folket som bara är där för att festa. Jag har egentligen inte något emot publik, så länge den inte är i vägen. Men problemet är att publiken också ska ta sig dit. De kommer i bilar och parkerar överallt. En del tänker inte längre än sin näsa. Ställer sig mitt i startområdet bara för att de råkar komma dit först.

De kommer så klart att få flytta på sig, men då är de nästan inparkerade. Och så blir det plötsligt världens projekt för dem.

Aja, det är inte mitt problem.

Jag kör för att jag vill det och för att jag kan det. Och för att jag vill se vad jag går för. Jag och min bil.

Ikväll blir det fokus jobb. Nattpasset. Kvart i nio till kvart över tre. Härligt det.

Gu’ vad kass jag är på ironi.

Tur att man är en kvällsmänniska i alla fall.

Nu är jag faktiskt inte ironisk, jag lovar. Fast det kanske inte är så svårt att lista ut med tanke på mitt fritidsintresse. Beskrivningen nattuggla passar rätt bra in på mig.

Jag kliver in genom personalingången och hänger av mig min kofta i ett ledigt skåp. Det verkar lugnt i restaurangen just nu. Det är en sådan där mellantid då folk som är hungriga på kvällsmat redan har ätit och de som är nattmatshungriga inte har kommit än. Då passar det bra för oss i personalen att ha skiftbyte.

Becka hälsar kort på mig när jag går förbi. Hon har sitt röda hår uppsatt i en tofs som prydligt tittar ut genom hålet bak på kepsen.

-          Jag skulle hälsa från chefen att du skulle ansvara för låsningen i kväll.

-          Jaha, bekräftar jag. Tack för infon.

Hon kallpratar lite om hur segt hon tycker att det är att plugga inför sitt historieprov som hon visst ska ha nästa onsdag. Om medeltiden, får jag veta. Uråldrigt, tycker hon. Jag nickar och håller med, säger också att det segt att plugga.

Säger att, ja usch, vad mycket tid det tar. Och varför har vi läxor egentligen? Varför planerar inte lärarna undervisningen bättre så att man hinner med det man ska på lektionstimmarna? Ja, det är såå svårt. Och tala inte om matten. Där fattar jag inte heller någonting. Nej, oj vad segt det är. Nej, jag kan inte heller vänta på att få ta studenten och jobba och bli vuxen och bli en respekterad individ.