ISABELLE

Kap 16

Champagnefrukost med klassen. Jordgubbar. Små söta mackor. Tjejerna i klassen har arbetat hårt. Ja, inte alla tjejer kanske... jag har väl kanske inte gjort så mycket precis.

Jag känner mig smått obekväm i min vita klänning och ballerinaskor, och över axeln hänger för ovanlighetens skull en väska där mobilen och plånboken snart ska få sällskap av mitt slutbetyg.

Hela klassen är samlad hemma hos Klara, en pratglad tjej som redan har hela sin framtid planerad i någon slags livsplan. Hon ska plugga direkt efter gymnasiet och har sökt till tre eller fyra utbildningar bara för att räkna med att absolut kunna komma in på någon av dem. Hon vill flytta till Stockholm och gå på KTH och leva studentlivet och festa på kåren och engagera sig i alla föreningar som finns.

Gud vad jag känner mig lost i förhållande till henne. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv efter det att vi springer ut genom de där dörrarna idag.

Stämningen är uppsluppen. Alla skålar med varandra, kramas och pratar minnen från ettan. Det som om vi plötsligt bara är vänner allihop. Som om någon aldrig har betraktats som udda, töntig eller för lam för att kunna umgås med.

Jag orkar inte med allt hyckleri. Det ska bli så skönt att komma härifrån. Även om jag inte vet vart jag är på väg mot, så vet jag att jag känner mig färdig med det här. I alla fall just nu. Jag har aldrig riktigt passat in i min klass, inte bland tjejerna i alla fall. Med killarna har det varit lättare. De har accepterat att jag är lite udda. Att jag älskar teknik och bilar, och jag förväntar mig att folk som jag vill umgås med ska acceptera det. Jag orkar inte fejka till mig. Jag har aldrig stått ut med det.

Men aja, nu är det snart slut.

Nu väntar det en värld där ute. En värld som jag vill dela med Martin.

Jag fingrar på min vita studentmössa och tar en klunk champagne till. Den sträva, bubbliga smaken glider fort ner i strupen. Redan nu känner jag att alkoholen hettar i mina kinder. Jag brukar inte dricka så mycket, ofta eftersom jag sitter bakom ratten. Men idag ska jag bli hemskjutsad efter det att vi firat färdigt på skolan. Lite vill jag ju kunna fira. Det är ju faktiskt bara en enda dag i livet som man gör det här. Och jag vill vara med och njuta av upplevelsen.

- Hallå! Vänner!

Det är Klara som klingar i ett glas med en sked. Alla tystnar och vänder sig lydigt mot henne där hon står på en av trädgårdsstolarna.

- Så himla kul att alla kunde komma! Jag kommer nog börja lipa snart. Jag kan inte fatta att detta kanske är sista dagen vi ses så här allihop samlade. Jag kommer sakna er alla sååå mycket.

Jag noterar att hon nästan bara tittar på Engla och Sandra när hon pratar. De tre musketörerna så att säga... de tre tjejerna har hängt ihop som klister ända sedan första veckan i ettan.

- Så nu får vi skåla en sista gång här. För sen är det dags för oss att börja röra oss mot skolan. Så skål för oss!

Klara höjer sitt champagnefyllda glas i luften och vi andra följer efter.

- Skål!

Hela klassen ropar i kör. Så även jag. Hela jag bubblar nu. Om det är av champagnen eller av själva studentupplevelsen vet jag inte riktigt.

I ett stort lämmeltåg går vi mot Sandagymnasiet. De tre musketörerna har klistrats fast vid varandra igen och skrattar och fnissar och gråter om vartannat där på trottoarkanten. Jag går armkrok med Kevin och Erik och vi pratar om den gången då vår mentor Ulf gav Kevin världens utskällning. Det kanske inte var så kul just då, men nu i efterhand är det betydligt roligare.