ISABELLE

Kap 6

Söndag kväll, och det betyder mysläge hemma hos Simon. Även om vi inte har hunnits träffas så mycket under veckan brukar vi försöka att i alla fall träffas på söndagskvällarna. Vi måste helt enkelt få vår dos av varandra i alla fall minst en dag på en vecka.

Jag har jobbat dagspasset idag och är rätt seg i kroppen efter flera timmars övertrevligt kundbemötande i kassan. Vi ligger i hans säng, mitt huvud vilar på hans arm, och kollar på film.

-          Wille sa att han såg dig i lördags, säger Simon plötsligt helt apropå ingenting.

-          Jaha? svarar jag och sneglar upp på honom.

-          Du ska fan inte plocka upp andra killar i din bil medan du är tillsammans med mig, säger Simon gravallvarligt.

Jag blir överrumplad av hans plötsliga påhopp och det enda jag lyckas prestera som svar är att stirra på honom som ett fån. Så samlar jag mig. Men hans hetsiga sätt att lägga fram sin tes har fått mig att sätta upp en försvarsmur runt mig.

-          Vad är ditt problem? Du har väl inte att göra med vem jag umgås med exakt hela tiden!

-          Det har jag som fan visst det! Jag är din kille. Eller har du glömt det? säger han och bufflar bort mig från sin arm samtidigt som han reser sig upp från sängen.

-          Men herregud Simon. Nu är du ju fan töntig. Han åkte bara med in till stan.

-          Töntig? Jag? Okej…? Visst. Vem är han då?

-          Hur så?

-          Vem ÄR han!

-          Det spelar väl för fan ingen roll. Simon. Snälla du. Han fick skjuts av mig in till stan. Det var det enda. Det är inget att vara svartsjuk över!

-          Vem ÄR HAN!

-          Ingenting hände! Vad fan är ditt problem? Litar du inte på mig?

Tystnad.

Jag har inte heller någon större lust att säga något mer, utan tjurar irriterat och börjar pilla med naglarna och stirrar upp i taket. Jag noterar en liten flagnad spricka som sträcker sig från taklampan till vägglisten eller kanske tvärtom.

Simon vankar av och an på mattan mellan sängen och tv:n. Tillslut stannar han med ryggen mitt framför tv:n, och stirrar frustrerat på mig.

-          Men säg bara vem han är då om det nu inte har någon betydelse, säger han med en kyla i rösten som skrämmer mig.

Jag sätter mig upp i sängen och möter trotsigt hans blick.