ISABELLE

Kap 12

Jag har stannat till vid vägkanten för att släppa av Martin vid hans lägenhet. Han drar sig för att lämna bilen och mitt sällskap. Trots att vi har spenderat hela dagen tillsammans vill vi ha mer av varandra.

- Tack för att du följde med idag. Det betydde mycket för mig, säger han och söker min blick.

- Det var så lite så, svarar jag och drar honom till mig igen.

Jag smakar på honom lite till, njuter av hans närhet och vill inte riktigt att han ska gå.

- Du har en trevlig familj, säger jag.

Martin smeker ömt min kind.

- Kul att du ville följa med.

- Jag följde mest med för att jag ville veta vad det var i den där asken du glömde i min bil. Jag var ju tvungen att se så att det inte var något du hittat på bara för att få mig på kroken.

- Snacka om antiklimax i så fall, skrattar han. Tänk att det bara var en tråkig damklocka.

- Men det verkar som om din mamma blev glad över den, ler jag.

- Absolut, och hon blev glad över att träffa dig också.

- Hon tittade lite konstigt på mig först tyckte jag allt.

- Tyckte du?

Något skymtar förbi i Martins blick, kanske rädsla eller osäkerhet, men det försvinner lika snabbt igen och jag glömmer bort att jag ens sett det. Det var säkert bara inbillning, en projektion av min egen nervositet för att mamma Monika inte skulle gilla mig som sin sons flickvän.

Flickvän.

Vi har inte sagt det rakt ut till varandra än. Att jag skulle vara Martins flickvän. Att han skulle vara min pojkvän. Dels känns det så snart inpå mitt uppbrott med Simon, och dels så har vi inte riktigt pratat om formella statusar.

Men vi är med varandra hela tiden. Vi längtar efter varandra när vi inte ses. Det känns som om vi är tillsammans.

För mig räcker det gott och väl än så länge.

Det känns så rätt med Martin. Vi smälter liksom ihop. Rätt som det är kommer världen att ha hunnit ifatt oss och då får vi väl ta tag i vad vi ska kalla varandra. Men det tar vi då.

- Hon gillade dig jätte mycket, försäkrar Martin. Jag har preppat henne en hel del inför att vi skulle komma och hälsa på. Hon var säkert bara nyfiken på dig men vågade inte vara för påflugen.

- Så du pratar med din mamma om mig..? ler jag och höjer roat ögonbrynen.

Han ler förläget.

- Sorry, man måste väl förvarna hemmet att man skaffat tjej tänkte jag.

- Så du har skaffat tjej alltså?

Martin ser på mig med en trevande blick. Hans leende är retfullt med frågande. Han vet så klart svaret, men vill att jag ska ge honom det. Bara för att vi ska helt säkra.

- Ja du har visst det, svarar jag.

Han knyter näven och skickar upp den i luften som en målgest.

- Yes!

Jag skrattar och kysser honom. Han kramar om mig och håller mig kvar.

- Du är underbar Isabelle.