ISABELLE

EPILOG

- tre månader senare -

Den lilla guldfärgade klockan ovanför dörren plingar till när jag går ut. I händerna balanserar jag ett par drickor, lite snacks och så min plånbok. Vinden är varm och solen skiner mig rakt i ansiktet. Solgasögonen är på. Likaså jeansshortsen och sommarlinnet och mina softa sandaler. Håret är uppsatt i en lös tofs.

Bensinmacken vi har stannat på sjuder av liv. Ett killgäng med fem motorcyklar håller på att tanka upp sina hojar, en storvuxen kille i helskägg tvättar av vindrutan på sin pick-up, ett kompisgäng står lågmält och skrattar i klunga. Och lite längre bort på andra sidan parkeringen står rader av husbilar och långtradare vars chaufförer antagligen stannat för att vila och käka lite mat.

Vi har hyrt en blå gammal Cadillac cab från 1961. Vi är i Arizona. USA. Grand Canyon är runt hörnet. Route 66, för mig länge bara en fantasi, nu verklighet. Jag var först förvånad över hur dåligt skyltad och hur dåligt underhållen leden bitvis varit. Men det är en del av charmen och den gamla vägen har hittills tagit med oss på svindlande vyer och underbara möten med människor. Jag har drömt om detta så länge, och nu när jag äntligen är här, så känns det nästan lite overkligt. Som om det knappt kan vara sant.

Men det är det.

Jag gör resan dels för att det känns som ett bra sätt att minnas mamma och pappa, eftersom de gjorde en liknande resa som bröllopsresa, det är lite som om jag reser i deras fotspår på något sätt. Som om detta är något de gärna hade sett att jag hade gjort.

Men jag gör också denna resa för min egen skull. För att jag vill skaffa mig egna upplevelser att minnas i framtiden.

Jag rundar hörnet på macken och får syn på mitt resesällskap. Hans långa kropp så där avslappnat snygg där han står lutad mot bilen. Hans ena ben är lätt korsat över det andra, hans händer vilar på dörren och ansiktet är vänt mot solen.

Mitt hjärta slår ett extra slag när jag tittar på honom. Ibland sköljer denna ofattbara insikt över mig som en tsunami. Jag kan inte fatta att han är här tillsammans med mig. Att han, killen som står där borta och utstrålar sin sexigt lugna coolhet, väntar på just mig.

Lilla jag.

Tjejen som haft en hård mur runt sig för att inte låta folk komma för nära. Nu är jag här, långt bort på andra sidan jorden, och känner mig närmare någon annan levande människa än jag någonsin tidigare gjort.

Jag tänker tillbaka på när han, några veckor efter studenten, tog med mig hem till sin lägenhet. Han gjorde en stor grej av det och det märktes roligt nog hur nervös han var. Han höll händerna framför ögonen på mig när han ledde mig mot vardagsrummet.

"Varsågod och titta", sade han stolt.

När jag öppnade ögonen var de nya tavlorna det första jag såg. Han hade bytt ut sina gamla tavlor som föreställde mörka siluetter av människor.

Nu hade han gjort tre nya tavlor. Lika vackra som de förra. Men med ett helt annat fokus på motiven. Han hade använt bilderna på oss två, omslutna av det mjuka morgonljuset i hans sovrum. Ingenting oanständigt naket visades, men i stället en ärlighet och öppenhet som genomsyrande allt.

Så vackert.

"Tycker du om det?" frågade han nervöst med händerna djupt nerstuckna i jeansfickorna.

"Ja", svarade jag utan att tveka en endaste sekund. "De är underbara."

"De förra tavlorna symboliserade ju att man inte alltid kan se på en person vad som gömmer sig inuti den, att man inte vet någonting om någon förrän man lärt känna dem."

Jag nickade då och mindes hur tungt han burit den börda av hemligheter som lamslog hans liv i så många år.

"Du har inspirerat mig att istället vilja visa hur vackert det kan vara att släppa in någon i sitt liv, hur äkta närhet kan se ut." Han log mot mig när han fortsatte. "Jag vill visa dig hur lycka känns."

Det fanns ingen kraft i universum som kunde slita mig från honom då. "Det är så här lycka känns", kysste jag honom intensivt till svars.

Det känns som om det var en evighet sedan vi stod där i hans vardagsrum. Men det är bara några månader sedan. Nu är vi i USA. När vi kommer hem igen är det tillbaka till vardagen, Martin har sitt jobb, och jag, jag ska börja plugga tro det eller ej. Sent omsider så har det klarnat vad jag ska göra de närmaste åren.

Jag har kommit in på en utbildning om produktionsledare inom väg och anläggning. Det betyder i princip att jag i framtiden kan vara med och planera nya vägprojekt. Det handlar om projektledning, ritningar och en massa teknik. Det känns jättekul och jag är sjukt taggad inför det.

Martin tar mig tillbaka till verkligen igen. Han dinglar med bilnycklarna mot mig i luften, hans ena ögonbryn är lyft, som om det är en fråga.

Jag ler och skakar skrattandes på huvudet.

- Nej, det är din tur nu!

Han nickar och fångar upp nycklarna i sin handflata med ett fast grepp. Jag slänger in drickorna och snackset i baksätet och hoppar sedan själv in på passagerarsidan. Martin sätter sig bredvid mig och rättar reflexmässigt till backspegeln efter hur han vill ha den.

- Är du redo? Nu blir det ingen mer pissepaus på några mil.

- Alltid redo, svarar jag bestämt.

- Då kör vi då, säger han och ser på mig.

Hans ögon är precis lika förtrollande som första gången jag såg honom. Han utstrålar säkerhet och spänning om vartannat. Jag vill se in i de ögonen för alltid. Jag ser inte längre något stänk av sorg. Jag ser bara honom, och i hans ögons spegelbild, mig själv.

Martin svänger ut på vägen och jag lutar mig tillbaka i det mjuka 60-tals sätet. Motorn mullrar förföriskt när han trycker till på gaspedalen och får upp oss i fart. Den varma vinden sveper förbi oss och jag kan inte hålla mig, utan sträcker upp båda armarna i luften och gör ett lyckotjut Ronja Rövardotter style.

Martin skrattar och drar mig närmare intill sig. Detta är fördelen med gamla amerikanare. De har helsoffa fram. I love it!

Jag trodde aldrig att jag skulle få känna mig omhändertagen. Eftersom jag är som jag är har det inte hänt allt för ofta. Jag har inte haft råd att visa mig svag eftersom jag varit rädd att killarna inte ska respektera mig. Så ofta som jag har fått kämpa med fördomar som "lilla flickan" och killar som tror de automatiskt kan saker bara för att de råkar vara just killar. Det är som om folk ibland inte har trott på mig för att jag har råkat ha fel kön. Men nu skiter jag i det. Jag kan. Jag vet att jag kan. Och hur mycket jag än behöver kämpa för att bevisa det så ska jag kämpa. Jag behöver inte vara dryg för att visa att jag är duktig på det jag gör, men jag kommer att behöva massor och massor av tålamod och ett vänligt och förlåtande hjärta.

Och det hoppas jag att jag har.

Så just nu för stunden tänker jag tillåta mig att vara liten och omhändertagen. Jag har ingenting att bevisa för Martin. Han vet vem jag är och älskar mig kanske just precis på grund av det. Han vet att jag kan byta däck på bilen om det blir punktering och känner inte att hans manlighet är hotad grund av det. Och kanske är det just därför jag älskar honom så som jag gör.

Martin håller ratten i ett fast tag med vänsterhanden, och sin högerarm har han lindad runt mig. Jag låter mitt huvud falla ner mot hans axel. Njuter av hans närvaro. Hans nacke luktar lätt av solskräm. Vinden rufsar tag i våra frisyrer. Motorns mullrande skapar en härlig underton till låten som strömmar ut från högtalarna.

Martin kör bil.

Och jag är inte längre åksjuk.

Inte ens lite.

~ Slut ~

// Tack för att just du har läst och följt med Isabelle på hennes resa! Det betyder jättemycket att du har velat läsa alltihop - från början till slut! <3

Tack igen! Och glöm inte att gilla och kommentera! Varje röst och kommentar betyder supermycket!

Tusen kramar och all kärlek till er! /Elenore