ISABELLE

Kap 17

Det går nästan att ta på den spända stämningen i huset. Efter att jag råkat försäga mig lite väl högt verkar det som om ingen av mina släktingar riktigt vill prata med mig.

Jag kommer på mig själv att leta efter min telefon hela tiden, men så kommer jag på att den ju ligger och simmar i min äckliga väska. Telefonlös. Hur ska det gå egentligen? Och på en kväll som denna också. Alex har bjudit med mig på studentfest i stan som jag tänkte gå på. Men jag känner inte riktigt för det just nu. Just nu vill jag bara rycka tag i mitt egna fylle-jag och säga åt mig att skärpa till mig.

Jag önskar att jag kunde ta tillbaka stunden då jag sa allt det där jag sa. Lite för högt. Men gjort är gjort.

Vid ett tillfälle lånade jag Alex mobil och ringde typ sjutton samtal till Martin, men han svarade inte och inte heller han har ringt tillbaka.

Framåt sen eftermiddag ursäktar jag mig själv från minglandet i trädgården. Jag måste få vara själv en stund. Jag drar på mig gympaskorna, en jävligt udda kombo med tanke på min övriga utstyrsel. Jag behöver en promenad för att rensa tankarna.

Jag drar in ett djupt andetag och låter mina fötter ta mig dit de vill. Med fräsch luft i lungorna kan jag lugna ner mig.

Det känns bättre efter en stund, men när jag kommer tillbaka ser jag buketten med rosor som jag fått från Martin stå i en vas på köksbordet. Och det är mer än vad jag klarar av.

Martin ville egentligen inte ens komma hit för att han var rädd för vad min familj skulle säga om de fick reda på vem han var. Men han kom ändå. För min skull. Och så svek jag honom.

-          Izza! Ska du med eller?

Alex kommer fram till mig. Studentmössan sitter fastkilad på huvudet och ryggsäcken är fylld av öl.

-          Vi ska dra iväg till Kim för förfest och morsan skjutsar dit oss.

Jag kastar ett snabbt öga på mig själv i hallspegeln och gör en sur min åt spegelbilden. Mitt hår står åt alla håll och min sminkning har tappat allt sting.

-          Du är jättefin, blinkar Alex åt mig. Kom igen nu! Vi måste ju fira att vi har tagit studenten.

Jag drar snabbt fingrarna genom håret i ett menlöst försök att reda ut frisyren lite.

-          Det är klart jag hänger med, svarar jag. Jag kan ju inte sitta här hemma och mögla.

-          Bara du inte spyr ner bilen igen, säger Alex och puttar mig retfullt i sidan.

-          Ha ha, väldigt kul.

-          Ja jag tyckte ju det, skrattar han. Kom nu.

Bilfärden hem till Kim tar en evighet. Jag tvingar mig själv att blunda hela vägen för min mage bubblar så av illamående. Jag hatar att vara åksjuk. Men det går i alla fall lite bättre än vad det gjorde i förmiddags, för nu klarar jag mig hela vägen till Kim.