ISABELLE

Kap 5 (del 1)

”kl. 22.45. Macken.”

Det är allt som står i sms:et från Micke. Jag sneglar på klockan på DVD-spelaren. Kvart i tio. Jag har en timme på mig. Det är lugnt.

Alex är hemma hos Amanda. Jag sms:ar läget. Får tillbaka att de nog stannar hemma idag. Önskar mig lycka till.

Här hemma är huset tyst. Ylva ligger och sover, Anne läser i sängen och Bengt sitter på kontoret och jobbar med någon rapport på datorn. Lördagskväll deluxe för familjen Segis.

Jag tittar en stund till på avsnittet av NCIS som råkat stå på medan jag väntade på att Micke skulle höra av sig. DiNozzo och McGee är hemma hos en nybliven änka som har ett hus som ett palats. Hon sitter i solstolen med solglasögon stora som tefat. McGee frågar om hon kan berätta om sista gången hon såg sin man. När änkan med de stora solglasögonen börjar flirta med DiNozzo stänger jag av.

Reser mig upp från soffan och funderar på om jag ska dra iväg ett sms till Simon och fråga om han vill haka på i stället. Plockar upp telefonen ur fickan. Glor på hans nummer. Trycker in det. Ångrar mig genast och stänger ner skärmen.

Nej, jag kan lika gärna dra dit själv idag. Jag är ju ändå ensam i bilen sedan. Och idag ska det vara fokus på körningen för det ser ut att kunna bli ett riktigt bra race i kväll. Vädret har varit fint hela dagen och det är många uppskrivna på startlistan.

Jag är sjukt taggad. Ser fram emot adrenalinkicken mer än något annat faktiskt. Det ger en sådan kick när farten pressar mig ner i sätet och bilens krafter vibrerar i hela mig. Sekunden när bilen svarar på mina order. Och sedan när jag får hålla kvar dess vilja i min, och vi tillsammans rör oss snabbare och snabbare. Kraftfullare. Till dess att det planar ut och jag kan slappna av. Andas ut igen.

Drar på skorna och slänger jeansjackan över armen. Hör att Bengt mumlar något inifrån sitt kontor, så skyndar mig att gå ut. Jag stänger ytterdörren tyst bakom mig och hoppas att han inte vill något tillräckligt mycket för att gå efter mig. Orkar inte med hans förmaningar just nu.

Inser att jag har bilen helt för mig själv på vägen till ett race. Minns knappt när det hände senast.

Känner mig plötsligt lite ensam, vilket stör mig.

Kopplar in telefonen i stereon och drar upp volymen. Musiken strömmar genom mig och jag känner mig genast piggare. Det råkar vara tonerna från She looks so perfect av 5 Seconds of Summer. Ja, jag har en nördig förkärlek till pojkbandspop. Det råkar vara bra trallvänlig och körvänlig musik, det är allt. Behöver ju inte få värsta boybands-crushen bara för att man gillar låten precis.

Varför behöver jag ens försvara mig?

Jag ler för mig själv medan och svänger av motorvägen för att ta mig till kvällens mötesplats.

Det räcker med att jag kommer in på avtagsvägen till Macken innan parkerade bilar börjar täcka vägrenarna på båda sidor. Förvånat skakar jag nästan osynligt på huvudet. Detta hade jag inte trott. Inte dag. Micke hade sagt att han skulle vara restriktiv med sms-kedjan i dag.