ISABELLE

Kap 7

Garageporten står öppen på vid gavel. Alex har rullat ut den lilla runda arbetspallen till öppningen och sitter och njuter av solen med Amanda i sitt knä. Jag håller på att städa bilen. Just nu dränker dammsugarens envisa dånande det mesta i samtalsväg.

Jag förundras alltid över hur mycket grus och småsten som kan hamna under mattorna i bilen. Och häromdagen spillde Kim ut en cola på golvet i baksätet. Det var inte uppskattat.

Som om jag inte har nog med att torka bort klibbig coca-cola på jobbet. Känns inte riktigt som om jag vill göra det på fritiden också.

Men till hans försvar erbjöd han sig faktiskt att komma och hjälpa till med garagepysslet idag. Det var jag som sa till honom att han inte behövde det. Så han har gjort rätt för sig, det har han faktiskt.

Jag stänger av dammsugaren när det plingar till i min ficka. Sms.

”När kommer du?”

Det är kort och koncist. Precis som alltid när det gäller Simon.

Jag suckar och trycker bort meddelandet.

Det hade varit en sak om detta hade varit det första meddelandet som hade kommit idag med samma innehåll. Men det är det inte. Det är det tredje.

Han vet att jag kommer så snart jag är klar med bilen. Det sa jag nämligen som svar på det första sms:et han skickade.

Jag vänder uppmärksamheten mot Alex och Amanda för att få tankarna till något annat.

-          Är det skönt där borta i solen? frågar jag.

-          Att det är, skrattar Amanda. Du vet inte vad du missar!

-          Ska vi åka och bada sen? viskar Alex halvhögt i Amandas öra och kramar om henne.

Amanda lutar sig lätt bakåt så att hon sjunker in i hans famn och låter hans armar omfamna henne helt.

-          Ja gärna, myser hon.

Alex kysser henne på halsen och hon fnittrar till som om det kittlas.

Gud vad gulliga de två är. Jag ler åt dem och deras lycka.

Det är tur att det är någon som har en stabil vardag just nu. Jag känner mig helt vilsen efter gårdagens bråk med Simon. Jag har inte pratat ordentligt med honom sedan jag stormade ut från hans hus igår kväll.

Jag tänkte och tänkte och tänkte där på busshållplatsen, men jag vet inte om jag blev klokare. Jag kanske är helt knäpp som har gått och snöat in mig på Martin. Jag fattar inte varför jag fått honom så på hjärnan egentligen. Är han verkligen så speciell att jag vill offra all min historia med Simon bara så där?