I Was Never Insane

ALMH 50 År Senare

Hej! Kom på att jag skrev den här lilla texten under mitt antagningsprov till Frysens Skivarlinje (går humanistiska nu) så tyckte den var ganska bra skriven. Därför får ni som orkar ta del av min melodramatiska stil! Inser att detta är det första jag publicerar på länge så hoppas denna korta text "förgyller" er dag😂

~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~

ALMH står för Aurora Lake Mental Hospital. För 50 år sedan skedde en "olycka" på mentalsjukhuset. Två tonåringar lemlästade alla på lasarettet. Då menar jag verkligen alla. Personal och till och med patienterna. De båda ungdomarna kom undan. Polisen var efter dem i flera år men ingen lyckades arrestera dem. Nu är ALMH stängt och övergivet. Efter... Incidenten bestämde sig myndigheterna för att bomma igen stället. Det ligger där uppe på kullen. Ödsligt och tomt. Den ser ner på en. Som om den väntar på rätt tillfälle...
Ingen har satt sin fot i den byggnaden. Inte sedan massakerna som inträffade där. Så fort man kommer i närheten av borgen blir man illa till mods, kalla kårar drar längs ens ryggrad och det känns som om en osynlig hand långsamt kramar om ens sköra, febrilt pulserande hjärta. Hjärnan skriker åt en att ta sig därifrån men kroppen är som fastlimmad i marken. Rötter slingrar sig obemärkt upp för ens ben och håller fast. Så hårt att benen krossas. Hur jag vet det? För jag står här just nu. I denna håliga och ekande byggnad. Jag står här nu och önskar att jag vore död. För då skulle jag slippa all rädsla, all smärta. Jag står här i mörkret och väntar. Väntar på att dödens vålnader ska anlända. För att stå här som fastfrusen och inget kunna göra är den värsta känslan jag haft i hela mitt liv. Så hjälplös, så fångad. Det ekar, det ekar. Kan du höra? Fotsteg och viskningar. Så nätta men så skräckinjagande. Så tysta men så obehagliga. Men på något sätt droppar det än. Vad droppar? Blod. Blodet från alla mordoffer. Långsamt, klibbigt och lysande rött. Det luktar metalliskt och unket. Som om det ruttnat och ätit sig igenom fördärvad frukt. Man hör dem än. Skriken och gråten av förtvivlan. Hur de bönade och bad för sitt liv. Skriken flätas samman till en enda enhet. En kör av eländiga jämranden. En kör som sjunger. Sjunger sin sista klagosång.
Men det som får mig att rysa ända in i ryggmärgen är skratten. De galna, hysteriska och förvridna skratten. De studsar mot alla väggar och skapar en vansinnig akustik. De framkallar en illusion av att tonvikten ökar. Som om de kopplats till en gigantisk stereo.
Det ekar, det ekar. Kan ni höra? Mitt hjärta som inte orkar slå. Min puls som sakta tonar ut...

Välkommen till ALMH. Jag borde aldrig ha kommit hit...

~~~~~~~~~~~~~~~*~~~~~~~~~~~~~~~