Kärlek för första ögonkastet

#11

Kapitel 11

'Vad ska du berätta pappa!?' sa jag med oro i rösten.

'Rebecca jag gjorde det för att skydda dig men nu är det dags för dig att få veta sanningen och det är dags att komma bort från detta.' började han och jag bara stirrade på honom med stora ledsna ögon.

'Pappa.. vad?' sa jag och jag blev tårögd för pappa har aldrig sett ut så här.

'Du är adopterad Rebecca..' sa han och såg hur chockad jag blev och helt krossad och var påväg att bryta ihop..

'Lugn Rebecca!' sa han.

'Hur ska jag kunna vara lugn när du berättar det här!? och vilka är mina riktiga föräldrar!?' sa jag och bröt ihop..

'Rebecca! lugn!! din riktiga föräldrar finns inte längre! din mamma gick bort och din pappa är försvunnen säger dom! jag är inte din pappa men vi är släkt.' sa han.

'Men vem är du?' sa jag med tårar som vara forsade ner för mina kinder och han kom för att trösta mig.

'Rör mig inte!' röt jag.

'Vem är du..?' sa jag lågt med skakig röst som han hade.

'Jag är din farbror Rebecca.. dina föräldrar har en gång i tiden varit spioner på något sett.. de jobbade med CIS men när din mamma dog försvann din pappa och de lämnade dig på fosterhem och där hämtade jag di och sen innan vi flyttade blev jag hotad att de skulle ta dig så jag flyttade hit med dig och nu har de hittat vår adress så du måste ut från staden och hem till din mammas vän.. hon heter Sanna Eriksson hon bor i Malmö, hon ska berätta mer för dig sen men nu måste du packa och skynda dig här ifrån.

'Men jag har ju Anton här... och Johanna.. och jag ska gifta mig med Anton och allt..' sa jag och han bara stirrade på mig.

'Gifta dig!? Du är 17 år Rebecca!' sa han.

'Jag vet men jag ska få tillstånd och sen gifta mig men nu då!?' sa jag.

'Spring upp och packa och spring sedan ut från ditt fönster och ner in i skogen och sen ner mitt bussen!' sa han medan jag sprang upp och packade och hoppade ut genom fönstret och ner in i skogen och vände mig om och såg en massa svarta bilar och en var vid dörren.

Jag sprang hem till Anton.

Innan jag ens hann fram mötte han mig.

'Anton!' flåsade jag.

'Vi måste här ifrån jag är jagad och Peter du vet som va min pappa han är min farbror och de som jagar mig de är typ idioter men vi måste till Malmö nu!' sa jag.

'Lugna ner dig och hoppa in i bilen så kommer jag snart!' sa han och sprang in och packe saker.

När vi kört ut från Stockholm somnade jag..

Anton kollade på mig och log och sen puttade han till mig med fingrarna på min bröstkorg så att jag skulle vakna... jag kollade på honom med trötta ögon.

'Berätta mer vad din pappa sa åt dig.' Sa han.

'Han sa att mamma och pappa car några slags spioner eller något liknande.. dom jobbade iallafall för CIS... Han sa att jag skulle åka till min mammas vän Sanna.. hon vet mer.. Han berättade att mamma dog när jag var en bebis och när mamma dog försvann pappa och jag åkte in på fosterhem där Peter hämtade mig och sen har han gömt mig för dom som jagar mig men nu hittade dom tydligen vår adress igen så..' Anton avbröt mig.

'Vaddå hittade eran adress igen!?' frågade han.

'Ja vi flyttade tydligen för att dom kom åt mig där jag bodde först..' sa jag.