Fredens lagar

Kapitel 7

Packningen var tung att ha på pakethållaren. Vi fick stanna några gånger och göra vi väskorna så att de inte skulle ramlade av. Efter några timmars cyklande stannade vi på en rastplats och packade upp matsäcken som vi hade i väskorna. Vi satte oss ner på en bänk för att börja äta. Precis när vi hade satt oss ringde det i min telefon. Melodins starka toner ekade i fickan. Jag tog upp telefonen. På skärmen stod det Dylan.

Jag visade displayen för Jaden.

"Ska jag svara?", frågade jag.

"Ja, om han ringer så ska man väl svara", svarade han mig med en sarkastisk ton.

"Jag menade inte så… hann jag säga innan Jaden svarade:

"Jag fattar. Jag bara skämtade med dig gumman. Svara nu. Men avslöja inte något onödigt." När jag skulle trycka på den gröna luren slutade melodin plötsligt. Men lika snart som den slutade började det igen. Jag gick några meter ifrån bänken som vi satt på och tryckte på den gröna luren.

"Hej, började jag. Vad vill du?"

"Hej", svarade han mig. "Var är du någonstans? Jag vet att vi inte är tillsammans längre, men snacka om att jag är orolig för dig. Din mamma har ringt mig från Stockholm och frågat var du är, för du svarade inte på hemtelefonen eller mobilen."

"Jag kan inte säga var jag är."

"Varför inte? Är du typ hos en kidnappare eller?", skrattade han. Men fortfarande med en orolig ton.

"Nej, jag är inte hos en kidnappare eller något sånt."

"Ja, men hur svårt är det då att bara säga var du är, så någon kan komma och hämta dig. Har du rymt, eller?"

"Jag har rymt på ett mer komplicerat sätt, som jag inte kan berätta. Och egentligen Dylan. Varför bryr du dig? Jag fattar att du är orolig för min mamma är orolig. Men ändå."

"Jag är inte orolig för dig för att din mamma är det. Jag bryr mig och är orolig för dig för... Jag gillar verkligen dig fortfarande, Ashlee."

"Öh...? Men om du nu gillar mig SÅ mycket som du säger. Varför dumpade du mig då?"

"Jag vet inte riktigt. Jag trodde att jag inte gillade dig mer men jag hade så fel. Jag kan inte tänka mig att leva utan dig. Jag tänker på dig varje minut och varje sekund, hela tiden, rätt ut sagt."

När han hade sagt de orden kändes det som om mitt hjärta bara smälte. Men jag gillade han inte... eller gjorde jag det? Jag hade ju Jaden och han gillade jag verkligen. Hur fan skulle jag förklara det för honom?

Det blev tyst i luren.

"Är du kvar Dylan?"

"Ja."

"Alltså, jag kan inte ta tillbaka dig. Jag vill men ändå inte."

"Mhm. Okej...", svarade han sårat.

"Jag vet inte om jag gillar dig eller inte. För liksom jag typ är med någon någon annan nu."

Jag sa någon annan så tyst, så jag hoppades att han inte skulle höra det.

Tyvärr så gjorde han det.

"Jaha... Är ni typ tillsammans nu?"

"Typ. Jag vill inte såra dig men jag har mer känslor för honom."

"Är det Jaden? Den nya killen. Jag visste det. Faan!", skrek han i telefonen.

"Förlåt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill så jävla gärna gilla dig men jag kan inte tvinga mig själv att älska dig. Förlåt."

Det var mitt sista ord innan jag la på. En tår föll från min kind. Jag torkade snabbt bort den och började gå tillbaka till Jaden som hade ätit upp sin matsäck.

"Hur gick det?", frågade han mig.

"Jo, det gick väl bra", harklade jag, och försökte skratta ifrån gråten. Mina ögon blev röda och fylldes med tårar.

Jaden såg det direkt och gjorde en gest att jag skulle sätta mig bredvid honom. Han la armen om mig. Jag lutade på hans axel och snyftade tyst.

"Vad det än är så behöver du inte berätta det om du inte vill", sa han och tittade på mig. Jag hade precis varit hungrig som en varg, men konstigt nog var jag inte det mer.

"Ska du inte äta?", frågade Jaden oroligt.

"Nej, jag är inte så hungrig mer", svarade jag honom, och försäkrade honom att jag bara var trött.

"Ska vi fortsätta cykla?", frågade han.

"Ja!", sa jag och försökte låta så glad så möjligt. Vi satte våra packningar till rätta och gjorde oss redo för att cykla.

Vi satte oss på cyklarna och började cykla. Denna gång pratade vi inte så mycket när vi cyklade. Jaden bara tittade bak ibland för att kolla om jag var okej. Jag log varje gång han tittade bak men han tittade bara på mig med en orolig blick. När vi hade cyklat ett tag (kanske cirka 1,5 timmar) stannade vi vid en liten stig in till en skog.

"Här ska vi in", sa Jaden och började cykla igen. Vi fortsatte att cykla i tystnad. Det kändes som en evighet innan vi kom fram där vi skulle tillbringa natten.

"Här blir bra", sa Jaden och hoppade av cykeln. Vi skulle sova utan tält eller något annat som skydd. Vi skulle sova under bar himmel. Platsen var öppen. Som en glänta långt inne i ingenstans.

"Vad tänker du på?", frågade jag Jaden.

"Va? Ingenting", svarade han och försökte le. Jag såg på honom att hans leende var falskt.

"Vad är det, då? Du har inte sagt något till mig på hela resan sen vi stannade vid rastplatsen. Har jag gjort något? Har jag sagt något? Du verkar bara så orolig över något hela tiden."

"Öh..." Han förväntade nog inte att jag skulle "skälla" på honom. "Fattar du inte, Ashlee?"

 "Vadå?"